En ny Milou-skräckis...
Så till dagens Milou-skräckis!
Blivit lite väl många nu på kort tid, och from idag...
Är det stopp!
Nu måste vi börja träna lite NYA ordningsregler.
Det här är väl lite vår relation nuförtiden, hon har typ inställningen:
Känn dig ÄGD, matte!
Idag...
Jag, igen, mitt stora djävla klantarsel höll på att ha ihjäl min älskade lilla vovve igen.
Jo, för här kommer sonen hem med sin bauta-kappsäck och hade halva Fårös sand med sig hit.
Jag kommer ner i trappen, på väg ut med sopor och hund, skulle slänga soporna och kissa hunden.
Men känner under mina bara fötter att det är fullt med sand i hela trappen ner.
Jag, igen, mitt stora djävla klantarsel höll på att ha ihjäl min älskade lilla vovve igen.
Jo, för här kommer sonen hem med sin bauta-kappsäck och hade halva Fårös sand med sig hit.
Jag kommer ner i trappen, på väg ut med sopor och hund, skulle slänga soporna och kissa hunden.
Men känner under mina bara fötter att det är fullt med sand i hela trappen ner.
Jag öppnar ytterdörren, slänger ut soporna, gapar på sonen att han måste ta ner sin kappsäck igen så jag får göra rent allt från sanden...
Springer upp, ut med sonens matta på balkongen och skakar den, kommer på, HUNDEN för fan!
Men herregud, var GRINDEN ut mot Söderväg stängd???
Jag rasar ner för trappen igen, gapar på sonen att följa med, VAR ÄR HUNDEN, ser att grinden är vidöppen ut mot den hårt trafikerade, I VANLIGA FALL, vägen.
Jag höll på att få en hjärtattack!
Sonen springer upp för att kolla om hunden är kvar i lägenheten, jag ut i trädgården, skriker som besatt, in till morsan för hennes dörr var vidöppen, ingen hund.
Ut igen, ser hunden på andra sidan vägen, spankulerandes på Statoilmackens lilla gräsmatta.
Jag kastar mig över vägen, som just under dessa minuter är nästintill BIL-ÖDE, hur ofta händer det under sommaren tro?
Aldrig.
Aldrig händer faktiskt det.
I morgonrock och pyjamas kastar jag mig ut och stoppar två bilar medans jag ropar på hunden.
Hon kommer snällt och lydigt, samt himla glatt till sin hysteriska matte...
Och så var hon i min famn!
Herregud, herregud, tack gode gud för det.
Djävla, djävla mig som bara brydde mig om att jag fått halva Fårö in i lägenheten, och djävla hunddjävel som tog första bästa chans att dra ut från gården, till andra sidan gräsmattan.
Nu är det så här va, att nu ska här inte bara tränas "jaga tutande bilar" nu ska här även tränas:
"Jag sätter fan-i-mig inte en tassdjävel utanför den här grinden även om den är öppen!!!"
Bara så ni vet.
Så fort det återgår till "normal" biltrafik på den här gatan, så ska här börja tränas.
Jag ska ha en Milou som gör precis som Flisan, man skall kunna öppna dörren och grindarna ska kunna vara öppna, utan att hon rusar rakt ut i vägen.
Hon SKA kunna sansa sig och gå med mig till grinden medans jag stänger den.
Hon ska aldrig lämna denna tomten fastän grinden RÅKAR vara öppen.
Om vi har ett hårt jobb framför oss jag och Milou...?
Skulle nog tro det!
Just nu är jag bara glad att hon lever, detta hade kunnat sluta lika illa som det höll på att göra under släktfesten.
Men än en gång kom vi/jag undan med blotta förskräckelsen.
Aldrig mer, det lovar jag!
Nu är det inte jag som ska bli ägd längre, nu är det HON som kommer bli ägd igen, i fortsättningen.
Basta.
Aldrig.
Aldrig händer faktiskt det.
I morgonrock och pyjamas kastar jag mig ut och stoppar två bilar medans jag ropar på hunden.
Hon kommer snällt och lydigt, samt himla glatt till sin hysteriska matte...
Och så var hon i min famn!
Herregud, herregud, tack gode gud för det.
Djävla, djävla mig som bara brydde mig om att jag fått halva Fårö in i lägenheten, och djävla hunddjävel som tog första bästa chans att dra ut från gården, till andra sidan gräsmattan.
Nu är det så här va, att nu ska här inte bara tränas "jaga tutande bilar" nu ska här även tränas:
"Jag sätter fan-i-mig inte en tassdjävel utanför den här grinden även om den är öppen!!!"
Bara så ni vet.
Så fort det återgår till "normal" biltrafik på den här gatan, så ska här börja tränas.
Jag ska ha en Milou som gör precis som Flisan, man skall kunna öppna dörren och grindarna ska kunna vara öppna, utan att hon rusar rakt ut i vägen.
Hon SKA kunna sansa sig och gå med mig till grinden medans jag stänger den.
Hon ska aldrig lämna denna tomten fastän grinden RÅKAR vara öppen.
Om vi har ett hårt jobb framför oss jag och Milou...?
Skulle nog tro det!
Just nu är jag bara glad att hon lever, detta hade kunnat sluta lika illa som det höll på att göra under släktfesten.
Men än en gång kom vi/jag undan med blotta förskräckelsen.
Aldrig mer, det lovar jag!
Nu är det inte jag som ska bli ägd längre, nu är det HON som kommer bli ägd igen, i fortsättningen.
Basta.
Nu ska jag läsa min nya Burda, pust!
Kommentarer
Trackback
