Tant Anna...
Vaknade upp här och gladdes åt ljuset på morgonkvisten.
Frukost, kaffe, tidningen och så kom jag till dödsannonserna...
Fick en chock och har precis storbölat!
Min sommarmamma/sommarmormor har avlidit.
Min farmors kusin, den fina "Tant Anna".
Tant Anna är faktiskt den ENDA från min pappas släkt, som dock ändå är den gotländska delen av mig, som jag faktiskt någonsin haft kontakt med under min uppväxt.
Det var dom ända dessutom som min pappa verkade VILJA ha kontakt med.
Annars var det ju alltid mammas släkt som gällde, han blev väl liksom "inadopterad" där istället.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna fina, lugna, solälskande Anna som tog hand om mig när jag var liten och vi bodde på Brissund.
Hon var min sommarmamma/sommarmormor när mamma jobbade under somrarna mina första år och tydligen var jag i hennes omsorg redan innan jag fyllt ett.
Jag har fått många minnen återberättade genom åren från henne, för även när jag blev större och växte upp...
Då var man alltid snabbt att kasta sig på cykeln och cykla iväg till Tant Anna och Farbror Nils så FORT man såg att dom dalablå luckorna var borta från det tjärade huset precis vid havet.
När dom kom från Stockholm då var det ÄNTLIGEN sommar på riktigt, och då visste man:
Nu kommer snart sommarbästisen också!
Tant Anna var den som introducerade mig och sommarbästisen för varandra, två små tjejer som satt i varsin ende av Brissund som var ensamma.
Vips var "Friend-matchmakern" Anna där och förde oss samman.
Tant Anna var personifierad med glasspinnar med choklad på, Farbror Nils med Club Soda.
Tant Anna var den som alltid höll koll på mig och sommarbästisen på stranden, för hon älskade solen.
Tant Anna var den som drog oss, en i var hand genom blåstången (som var bland det äckligaste vi visste) ut till dom blåstångsfria "golven" (kalkstensplattån).
Hon var båten, vi var jollarna.
Tant Anna visade oss "poolerna" på "golven", Tant Anna varnade oss för pallkanten precis brevid.
Tant Anna sa när vi hade blivit större, att NU lägger vi bort titlarna, ni behöver faktiskt inte kalla mig "Tant" längre.
För bästisen gick det i en handvändning, hon sa "Anna och Nils" på stubinen.
Jag...
Kunde aldrig lägga bort titlarna.
Det gick bara inte, jag sa alltid Tant Anna och Farbror Nils.
Nästan som i Saltkråkan:
"Tant Anna, vet du vad..."
Ja, det handlade om att ordet TANT var så invant att det bara inte gick.
Och det har jag fortsatt med, gammal som jag är.
Tant Anna var så mycket SOMMAR, så ordet sommar innehåller Tant Anna.
Och nu är hon död.
Tant Anna är den marinblå-gröna baddräkten med plaisleymönster och den vita solhatten.
Helt ofattbart, och helt djälva otroligt att mamma och jag inte hann ut och besöka henne en sista gång.
Ja, vi skulle åka innan jul ut till Hemse för att hälsa på henne där, dit hon flyttat, men så blev ju mamma sjuk och vrålförkyld och var det i 6-8 veckor.
Då gick det ju inte och åka för det var ju inte läge att smitta ner en gammal person med en så kraftig förkylning som mamma fick.
Så fick ju jag den precis efter julafton och var dålig i en månad.
Så vi skulle faktiskt ta oss samman att åka nu.
Men NU blev...
Detta idag.
Jag finner inte ord.
Jag måste i duschen och sticka till jobbet, GUD så ledsen jag är!
Den här soliga dagen blev INTE vad jag förväntat mig.
Vi ses imorgon.
Frukost, kaffe, tidningen och så kom jag till dödsannonserna...
Fick en chock och har precis storbölat!
Min sommarmamma/sommarmormor har avlidit.
Min farmors kusin, den fina "Tant Anna".
Tant Anna är faktiskt den ENDA från min pappas släkt, som dock ändå är den gotländska delen av mig, som jag faktiskt någonsin haft kontakt med under min uppväxt.
Det var dom ända dessutom som min pappa verkade VILJA ha kontakt med.
Annars var det ju alltid mammas släkt som gällde, han blev väl liksom "inadopterad" där istället.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna fina, lugna, solälskande Anna som tog hand om mig när jag var liten och vi bodde på Brissund.
Hon var min sommarmamma/sommarmormor när mamma jobbade under somrarna mina första år och tydligen var jag i hennes omsorg redan innan jag fyllt ett.
Jag har fått många minnen återberättade genom åren från henne, för även när jag blev större och växte upp...
Då var man alltid snabbt att kasta sig på cykeln och cykla iväg till Tant Anna och Farbror Nils så FORT man såg att dom dalablå luckorna var borta från det tjärade huset precis vid havet.
När dom kom från Stockholm då var det ÄNTLIGEN sommar på riktigt, och då visste man:
Nu kommer snart sommarbästisen också!
Tant Anna var den som introducerade mig och sommarbästisen för varandra, två små tjejer som satt i varsin ende av Brissund som var ensamma.
Vips var "Friend-matchmakern" Anna där och förde oss samman.
Tant Anna var personifierad med glasspinnar med choklad på, Farbror Nils med Club Soda.
Tant Anna var den som alltid höll koll på mig och sommarbästisen på stranden, för hon älskade solen.
Tant Anna var den som drog oss, en i var hand genom blåstången (som var bland det äckligaste vi visste) ut till dom blåstångsfria "golven" (kalkstensplattån).
Hon var båten, vi var jollarna.
Tant Anna visade oss "poolerna" på "golven", Tant Anna varnade oss för pallkanten precis brevid.
Tant Anna sa när vi hade blivit större, att NU lägger vi bort titlarna, ni behöver faktiskt inte kalla mig "Tant" längre.
För bästisen gick det i en handvändning, hon sa "Anna och Nils" på stubinen.
Jag...
Kunde aldrig lägga bort titlarna.
Det gick bara inte, jag sa alltid Tant Anna och Farbror Nils.
Nästan som i Saltkråkan:
"Tant Anna, vet du vad..."
Ja, det handlade om att ordet TANT var så invant att det bara inte gick.
Och det har jag fortsatt med, gammal som jag är.
Tant Anna var så mycket SOMMAR, så ordet sommar innehåller Tant Anna.
Och nu är hon död.
Tant Anna är den marinblå-gröna baddräkten med plaisleymönster och den vita solhatten.
Helt ofattbart, och helt djälva otroligt att mamma och jag inte hann ut och besöka henne en sista gång.
Ja, vi skulle åka innan jul ut till Hemse för att hälsa på henne där, dit hon flyttat, men så blev ju mamma sjuk och vrålförkyld och var det i 6-8 veckor.
Då gick det ju inte och åka för det var ju inte läge att smitta ner en gammal person med en så kraftig förkylning som mamma fick.
Så fick ju jag den precis efter julafton och var dålig i en månad.
Så vi skulle faktiskt ta oss samman att åka nu.
Men NU blev...
Detta idag.
Jag finner inte ord.
Jag måste i duschen och sticka till jobbet, GUD så ledsen jag är!
Den här soliga dagen blev INTE vad jag förväntat mig.
Vi ses imorgon.
Kommentarer
Postat av: Ingrid
Visst svider det i hjärtat varje gång en av våra gamla anhöriga eller bekanta går bort. Man önskar så att man hunnit ta ett farväl, men det låter sig ju inte alltid göra.
Att Tant Anna kommer att lämna ett stort tomrum, men också många vackra sommarminnen efter sig förstår jag mer än väl.
Min Tant Mia är också död, det fick jag läsa i tidningen i torsdags. Hon var också en av de där härliga tanterna som jag kommer ihåg från min barndom. Så söt, så rar och omtänksam och så rolig, med ett underbart leende och ett smittande skratt.
Nu får vi vårda minnena av våra tanter!
Kram Ingrid
Postat av: Anonym
Ja, ärligt talat känner jag mig helt knäckt idag, jag fattar inte att hon är borta.
Vill vara 5 igen...
Kram :(
Trackback
