Ruff ville endast sätta på Milou...

Så var jag tillbaka!
Dagen blev dammsugning ändå, EFTER "Malou eft 10", jag vilade faktiskt på morgonen fram tills det var slut.
Hann med en laddning äppelmos till också, och när det slutade regna då gick jag och hunden ut och motionerade.
Det blev en längre promenad än vi tänkt, framför allt pga av "Ruff", jag återkommer till det.

Först så fick jag den dumma idén att ta en mittemellan-svår stig att ta oss ner till nedre Hällarna idag.
Nu hade det regnat och det var tjockt med blöta löv och rullgrus längs den stupande stigen.
Att jag tog mig ner helskinnad var ett under, jag höll på att dra på rumpan hur många gånger som helst.
Tur att det fanns träd, buskar och rötter att hålla i sig i hela vägen ner.
När vi, jag menar JAG, kom ner så var det sol och underbart väder, vi strosade och vad ser vi på himlen över oss som cirkulerade och inte en HAVSÖRN!
Shit, och vilken baddare säger jag bara, det var en jätteörn.
Och jag tänkte faktiskt inte så långt som att jag behövde koppla hunden...
Det var det en man som påpekade senare.
 
Vi tog oss till Kneippbyn och benen var som gelé när vi tagit oss upp för Kneippbyn-trappan.
Herregud, snacka om att vara out of shape!
När vi sen kommit tillbaka mot stan och var i "Leva-höjd" kommer en grå pudel emot oss på stigen.

Och VAR är husse eller matte...?
Typ ingenstans!
Så där stod vi.
5 minuter.
Ingen dök upp.
 
Efter ett tag så tänkte jag att "nu går vi", men pudeln gick efter.
Han ville med för Milou luktar väl fortfarande "löp" fastän hon inte löper längre men han...
Var väldigt het på gröten.
Okej, vad göra?
Lämna Hällarna kunde jag inte göra, för hunden följde efter.
Och inte fick jag lov att "fånga in honom" med Milous koppel heller, för jag tänkte att då fick jag väl bära Milou och ta pudeln i koppel och ta med honom hem, och ringa polisen typ.
15 minuter hade passerat och ingen ägare hördes eller sågs.
 
På håll ser jag en man komma med en storpudel i koppel.
Jag gick emot honom och hojtade om den lilla grå mellan pudeln var hans...?
Nej, det var det inte, men en annan kvinna gick på andra sidan Hällarna (mot Kneippbyn) och ropade på en "Ruff".
Andra sidan Hällarna sa du...
 
Vi försökte då med gemensamma krafter fånga in Ruff och få honom bort till sin matte.
Men nej, Ruff ville inte bli infångad, han ville ENDAST sätta på Milou!
Följa efter henne och försöka när jag inte såg.
S-U-C-K!
 
Jag säger då till mannen med storpudeln att "jag får väl gå och försöka hitta matte då, för Ruff blir jag ju inte av med annars".
Så började jag gå mot Kneippbyn igen, Milou i koppel så inga barn skulle bli gjorda och Ruff efter.
Efter ett tag ser jag två kvinnor varav den ena ropar "Ruuuuuff", jag skriker tillbaka och ställer mig och viftar "Här är han", vänder mig om och Ruff är borta.
Men va fan???
Han var ju här för två sekunder sedan.
Så springer den ena kvinnan mig till mötes, hon hade en egen hund och hade hjälpt Ruffs ägare att leta på andra sidan Hällarna.
Strax efter kommer Ruffs matte, men Ruff var ju puts väck, igen.

Tillbaka kommer mannen med storpudeln som hört oss hojta "Ruuuuff" igen, storpudelägaren hade sett honom bland klippblocken.
Vi hjälptes åt att leta och VIPS så dök den där rymmaren Ruff upp och blev SKITGLAD att se matte, men slängde sig senpå Milou och ville göra barn igen!
 
Vilket äventyr, alltid händer det nått när man är hundägare!
Så stod vi där och pratade alla fyra, Ruff-ägaren pustade ut och storpudelägaren tyckte JAG var lite vårdslös som hade Milou lös.
Okej...
Hur menar du nu...?
"Har du inte sett den där stora havsörnen som cirkulerar i området, den skulle ju lätt kunna ta din hund som byte!"
Va, tror du?
"Jo du, det kan jag lova dig att det skulle inte vara några problem, jag hade nog hållit henne kopplad om jag var du."
Då berättade den andra kvinnan att hennes dotters chiuaua hade blivit "knäppt" av en örn, detta TROTS att svärsonen varit precis brevid hunden.
Örnen tog hunden och flög sin kos.
 
Jag...
Kopplade Milou direkt och kände mig nästan dum att jag INTE tänkt längre än näsan räckte.
Där hade jag stått och beundrat örnen när han cirkulerade över oss, och inte haft en tanke på att han kunde dyka rätt ner och ta Milousan.
RYS!
Nu ska jag hålla korpgluggarna öppna i fortsättningen så ingen örn kommer och tar MIN hund.
Fast han måste varit på ett kort besök här i stan, jag har inte sett någon örn på Hällarna förr vad jag kan komma ihåg.
Försiktg ska jag vara i alla fall.

Ja, sen sa vi "hej då" och alla hundägarna gick åt sina egna håll, jag gick hem med Milou och så fick hon bada.
Chifen vill att hon ska hänga med på jobbet imorgon så det var väl bästa att fräscha upp henne lite 
Nu luktar hon äppelschampo, är mjuk och glansig i pälsen och har dom vitaste små tassarna jag sett på länge.
Hon är verkligen tipptopp!
 
Så har sambon skadat sig.
Ja, han har fått en mjukdelsskada vid revbenen häromdagen, och idag var han hos läkaren.
Inga ben brutna alltså, ingen spricka utan en mjukdelsskada som sagt.
Och vet ni vad läkaren skrev ut...?
Alvedon och MORFINTABLETTER!
Morfin...?
För en mjukdelsskada, ursäkta mig...
Men vad i helvete?
Dessutom skrev han på asken:
"3 st om dagen om värken blev outhärdlig."
 
Okej, jag MÅ vara luttrad med smärta själv och har mer mentaliteten:
Bit ihop.
Jag gick sex månader utan ett ta något smärtstillade med en brinnande whiplash.
Två tramadol som läkaren skrivit ut för smärtan till mig, och jag la av efter två nätter á en tablett per natt.
Jag var väck.
Hellre värk än väck.
Och då vet alla med en nervskada hur fruktansvärt det kan vara, men jag bet ihop.
I sex djävla månader.
Sen valde jag piller som inte tar bort all smärta, men det värsta, och som inte påverkar mig eller gör mig beroende.
 
Jag fick morfin efter min halsmandelsoperation, men när jag kom hem...
Då var det vanliga värktabletter som gällde, och ni som följde mig då vet HUR djävligt det var.
Urdjävligt.
Fick låååånga komplikationer, men jag tog inge morfinliknande preparat.
Jag led helvetes alla kval och jag svalt...
 
Mamma skadade ju menisken i våras, läkaren skrev ut morfinliknande preparat.
Mamma tog inte ut något naturligtvis, där är vi lika, jag har ärvt mitt "bit ihop" från morsan.
Menisken krånglade hela sommaren, krånglar ännu men inte lika illa...
Hon tar inget.
 
Jag bara undrar:
Hur tänker dom och HUR värderar dom en patient med smärta?
Och HUR ställer dom i relation till om man bryter ett ben eller någon skelettdel över huvudtaget.
En mjukdelsskada, jag är förstummad.
Om en vecka ska sambon vara på jobbet igen, jag tror han kommer klara sig finfint utan morfin.
Det tror han också.
Herregud.
 
Nu ska jag se på tv och sen sova.
Imorgon är det jobbdags så jag måste egentligen lägga mig tidigt ikväll, fast så är det ju "Skavlan" med Camilla Henemark ikväll klockan 22.00 och jag är LITE för nyfiken på hennes kunga-kn...
Kunga-umgämge för att låta bli och se det.
Vi ses imorgon innan jobbet i alla fall, tjing!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0