Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

Stickakuten Österholm...

Idag har jag haft en VÄLDIGT mysig dag med min "gudis"!

Men det började sämre än sämst.
Efter mina snabba ärenden, gjorde jag kanel/kardemumma scones och sen skulle jag ju börja skära ut mönster till den prickiga klänningen.

Det gick INGE VIDARE alls.
Det fattades en del i mönstret, inget jag inte skulle kunna svänga ihop och rita själv, men då skulle det ta aslång tid.
Det hade jag ingen lust med idag.

Då gick jag och hämtade mitt Anna Sui mönster och öppnade det...

 

Men det var nog fan det skrynkligaste NYINKÖPTA mönster jag någonsin sett.

179:- för ett mönster som såg ut att vara använt en miljon gånger, och inte nog med det...

När jag sen fått ut det någelunda snyggt och slätt, då kunde jag inte föra över mönstret till mitt mönsterpapper för mitt mönsterpapper är för tjockt.
Det gick inte att se igenom och rita av det ordentligt.

Mönstret har för svaga linjer och mitt papper är som sagt för tjockt!!!
Blev jag sur eller blev jag sur?
Jag blev sur som fan och bara vek ihop hela skiten och fram med ett redan avritat mönster till ett par barnbyxor och sen skar jag ut det!
Jag bara sket i allt!!!
Det är väl inte meningen att det ska bli något av det där prickiga viscosetyget antar jag.

 

Så kom guddottern och då blev allt väldigt TREVLIGT istället!

Vi har suttit och fikat, ätit scones, pratat och räddat ett par Lovikkavantar!
Jepp, för här hade Gudis fått i uppgift av syslöjdsfröken att sticka ett par "enkla" lovikkavantar.
Och det hade tappats maskor, det var dessutom för många maskor, så vi, eller JAG drog upp några varv, plockade upp maskorna, och sen kunde hon börja på ny, fräsch, kula.

 

Men sticka lovvikavantar som "ett lätt projekt"...?

Ja, jag har stickat både vantar och strumpor, men jag måste erkänna att det är bland det värsta jag vet!

Pilligt, och inte kul någonstans.
När vi fick ungefär samma uppdrag på min tid när jag gick på högstadiet, då gick jag hem med både vantprojektet och strumpprojektet till mormor och sa:
Här mormor, jag har ett skolprojekt till dig, jag vägrar!
Och mormor sa:
Men det här kan du ju göra själv, du kan ju sticka vantar!
Jag:
Nej, jag vägrar, vill du jag ska få dåligt betyg eller?
(Hej och hå, den bortskämda ungen körde utpressning på sin stackars snälla mormor, fy skäms...)
Och DET ville ju inte min snälla mormor, så hon stickade dom två projekten åt mig.

Jepp, inte för att jag inte kunde som sagt, för det hade jag redan lärt mig i tidiga år att sticka av mormor...
Men för att det var så himla tråkigt så jag bara vägrade!
Jag avled av bara tanken.
Nu hade jag tur...

För min syslöjdsfröken visste att jag var en MYCKET FLITIG elev, så jag blev aldrig misstänkt för fusk när ett par perfekta vantar och sedemera strumpor hamnade på hennes kateder för bedömning.

Och som jag sa till Gudis:
"Skulle eran fröken gett er ett lätt projekt, då hade hon ju kunnat ge er en enkel sjal eller halsduk att sticka istället.
Det här kan ju få vem som helst att bli avskräckt från att vilja fortsätta "sticka vidare" i livet"!
Det var precis så hon kände också, T-R-Å-K-I-G-T och knöligt som fan.

Ja, men jag lovade att hon kunde ringa "Stickakuten Österholm" och när som helst komma hit och få hjälp om hon behöver.
OCH NÄR hon är klar med det där hiskeliga lovikkavante projeket, och så ska hon få lära sig sticka en enkel sjal!
Något som känns KUL och lustfyllt, inte tråkigt och krångligt.

Så det så.
Syfröken Österholm har talat 

 

Ja, så det var min dag.

Nu ska jag själv fundera ut VAD jag ska göra med det melerade, oranga garnet...?
Jag repade upp det jag gjort, och ska nog börja på helt ny kula, bara det att det står helt still i skallen på idéer.
Jag får väl tänka ett litet tag så lossnar det nog!
Hej så länge.