En god medmänniska & En ond medmänniska...

Jag börjar med det positiva för dagen, och "min goda gärning" och avslutar med...
Något mindre gott!
Idag har jag hämtat tyg från Stoff & Stil, och i paketet fick jag stjärnbomullstyget som jag köpt förut...
 


Och så köpte jag ett URGULLIGT bomullstyg till mer barnkläder...
 


Tunt, ljust "jeanstyg" bomullschambray, tvättad.
Skall bli små baggybyxor, jag såg ju en liten tjej med såna puffbyxor från HM i Björkis i somras, nu ska jag göra egna...
 


Och så fick jag viscosetyg, blommigt naturligtvis ...
 


Så till historien om den "Goda" Madde:

På vägen hem så handlade jag på Atterdags, när jag kommer ut står en tant och pustar dubbelvikt över sin cykel.
Jag gick direkt fram och frågade hur det var och hur hon mådde, behövde hon någon hjälp...?
Tanten var ganska medtagen och berättade att hon varit på lasarettet och tagit prover, fastat inför provtagningen ett helt dygn, fått lugnade, och nu var hon helt slut, groggy, och medtagen.

Jag frågade då om jag skulle hjälpa henne till bänken vid bankomaten, men nej, det ville hon inte.
"Vart bor du", frågade jag då, "ska jag följa dig hem" och så tänkte jag att då får jag väl lämna in min matkasse och tyget på Atterdags en stund, och hämta det när jag följt henne hem.
Hon bodde vid Säve, och hon tackade för erbjudandet, men hon skulle nog kunna ta sig hem själv ändå.
Och så stod vi och pratade en stund till, jag upprepade mitt erbjudande, men hon skulle fixa det trodde hon.
Oki, vi sa "hej då" och hon tackade för att jag brytt mig och för omtanken om henne.
Jag gick därifrån och kände mig som en GOD medmänniska.


Hinner inte mer än hem så kände jag mig som en OND medmänniska!

Sätter mig ute på balkongen och startar upp en sjal, tittar upp och ser "Stalker-Tanten" komma gående med sin "Dramaten-vagn".
Jag dyker ner och in i lägenheten, MÅTTE HON INTE KOMMA IN HÄR, tänker jag i panik!!!
Men vem struttar inte in på gården om inte tanten...?
Jodå minsann.
Jag kastade mig ner och låste ytterdörren som var olåst, och hon gör sin vanliga procedur och knackar på alla dörrar.
Jag...
Är inte hemma!
Typ.
 
Okej, då satte jag igång och tog städet istället för att spara det till eftermiddagen, och när jag var klar kände jag mig rätt "Safe" att gå ut i trädgården/bersån och dessutom ha boden öppen.
"Hon måste ha gått hem för längesedan", tänkte jag.
Men GISSA vem som trampar in på gården efter 2-3 timmar...?
Jo, Stalker-Tanten!!!!
HELVETE, tänkte jag, där jag satt fångad i bersån, and no way to go.
Vart är en actionfilm med mig i huvudrollen, när man behöver den som mest?
Vart är en helikopter som borde komma och rädda mig, när jag behöver det som bäst?
Ingenstans kan jag meddela.
Jag var fast i en bersåfälla!!!!
 
Tanten trampar in i garaget, för hon hade väl sett morsan hålla på där inne kan jag tänka, och jag såg min chans:
Jag springer in över gården och in igenom källardörren som stod öppen.
Jag laddar, ska sätta fart, när tanten kommer ut med morsan i släptåg.
Jag var fast.
Och jag tänkte:
Går morsan in nu och lämnar mig själv med tanten, då förlåter jag henne aldrig!
Men mamma gick inte, hon pratade på med tanten och jag fick hålla god min.
Ja, sånt är jag så bra på nämligen.
Jag är så väluppfostrad och social, ibland kan jag önska att jag INTE var det.

 
I alla fall, tanten bluddrar på, vi pratar med tanten och då...
RINGER BÄSTISEN!!!!
Hurra, saved by teh bell, och jag var tvungen att ta samtalet, för det var som jag sa:
"Från jobbet!"
Eller hur... 
Så jag gick ut från bersån, lämnade mamma med Stalker-Tanten, och tog mitt viktiga "jobbsamtal".
 
Viskade lite snabbt till bästisen om vem som var och:
"Hälsade på igen för hundrafemte dagen på raken!".
Jag hade redan informerat henne på förmiddagen om att jag fått springa in från balkongen och gömma mig idag igen.
Trodde jag var säker, och nu stod tanten här i trädgården.
Bästisen tyckte lite synd om både mig och morsan, och så pratade vi på.
Hon låg för övrigt på Tofta och solade.

Kuuuuul!!!!
Jag önskade att jag låg där också, 100 mil från tanten.
"Det är jag och vindsurfarna som hänger på Tofta idag", sa hon.
Lyllo henne säger jag bara 
Och medans jag pratade med bästisen så tog det väl för lång tid för tanten, så hon gick faktiskt.
Herregud, det här håller på att bli en mardröm.
Varje dag, fatta, varje dag!!!!!!

Jag vill verkligen inte vara elak här, jag har inte skrivit ett ord om detta sen hon damp in här första gången...
Men nu har det gått för långt, och man känner sig jagad!
Och är det något jag hatar över allt annat, så är det att känna mig jagad.
ALLA som känner mig vet, att jaga inte mig för mycket, för då springer jag åt andra hållet.
Jag är så mån om min "ensamma tid" så jag blir stressad av att bli jagad av en person på det här sättet.
Jag känner mig trängd och ofri.
Detta får mig att känna mig ofri i min/vår egen trädgård och hem.

Jag säger väl inget om vänner och bekanta svänger in på ett oplanerat besök...
Det får mina vänner så gääääärna göra!

Men att komma varje dag, och en totalt okänd människa dessutom, som jag hör säga till morsan att "vi är hennes vänner" idag...
Då fick jag hjärtklappning.
På riktigt.
Jag har då en förmåga att dra till mig...
Nä, jag avslutar inte den meningen.
 
Ja, jag fick rådet för några dagar sedan att jag skulle ge förslaget att "jag skulle komma till tanten och hälsa på någon gång" istället, bara för att slippa detta springet hos oss...
Det har inte funkat som ni märker.

Jag vill inte ens det nu, hon är ju här varje dag.
Tack-o-lov ska jag jobba imorgon, då slipper jag sitta här och trycka i min lilla jordhåla som en rädd liten rabbis som är jagad av räven.
(eller Milou  )

 
 Ja, och sen flydde jag fort som fan ut på promenad med hunden.
Försökte skaka av mig mina elaka tankar och den olustiga känslan, men sitter och har en liten undran:
Kommer hon dyka upp på fredag?
Lördag?
Kanske på söndag också?
Resten av mitt liv...?


 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0