Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

Bilfärden jag sent ska glömma...

Hemma...

Med livet i behåll, skulle jag vilja tillägga.

 

Igår, det var marknadsdags och mot Kräklingbo det bar av med en väldigt trevlig taxichaffis!

Vi åkte Romavägen ut och efter vi lämnat den vägen och tar svängen mot Kräklingbokyrka (är vid Ala då tror jag väl ???), kunde vi köra i normal takt tills vi var ungefär på hälften av den nya vägen.

Då blev det tvärstopp.

 

Bilkön var JÄTTELÅNG till marknaden och det skulle ta lång tid att komma fram.

Bilchaffisen börjar skoja om att lämna bilkön och köra i fel körfält mot färdriktningen.

Jag, som har lite jobbigt med bilåkning känner snabbt en obehaglig känsla och säger "Nej, det får absolut inte göra".
Han driver skämtet vidare och jag känner oro i magen.

 

Efter ytterligare en stund med knappt snigelfart på kön och chaffisen har eldat upp sig lite över tanken på att lämna bilkön HÄNDER FÖLJADE:

 

En polisbuss (pikétbuss) kommer körande i mitten på den smala lilla vägen, efter kommer ca 6-7 mc-knuttar på motrorcykel och då...

Har taxichaffisens fenomenala idé plötsligt blivit verklighet!

Han kastar sig ur den sniglande bilkön, kör efter PIKÉTBUSS och mc-knuttar i FEL KÖRFÄLT, MOT FÄRDRIKTNINGEN, mot MÖTANDE BILAR som får nästintill köra ner i diket för att få plats när vårat lilla entourage kör mot dom.

Vi var som en karavan liknade bilkaravanen Obama hade när han kom till Stockholm.

Först polisen, sen mc-knuttarna á la Harley Davidson och sen vi.
Bara det att här hade ingen spärrat av vägen.

 

Herregud, jag sitter i baksätet och faktiskt skriker, "Neeeej, nej, det här är inte bra, du kan inte köra så här, det är olagligt!!!"
"Polisen kör ju så här...", kontrade taxichaffisen.
Jamen det är polisen det, vi är inte polisen, försökte jag.

Behöver jag säga att jag hade panik skrivet i pannan?

 

Nä, det behäver jag nog inte.

Jag sitter faktiskt med huvudet mellan benen för övrigt, för att folk inte ska se att jag åker i bilen.
Kommer på att jag inte flyger i ett plan som ska kraschlanda utan sitter i en bil och krockar vi så knäcker jag nacken.

Jag sätter mig upp och vrider överkroppen från alla bilarna vi passerar och håller för ena handen mot ansiktet.
Ja, jag både skäms och har total panik.

 

Lyckas övertala chaffisen efter ett tag att köra in i en stor lucka i bilkön när vi passerade den.

Men jag fick bara andas ut en sekund typ, för sen kommer en TAXIBUSS som också kör mitt i vägen och BUMS...

Så var våran chaffis efter den bussen i en ännu värre bilfärd.

 

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och kände att nu krockar vi snart och jag får en ännu värre whiplash än jag redan har, så jag aldrig mer kan göra något eller röra mina armar utan värk.

Ja, har man fått en whiplash (av att åka en jävla radiobil) med bestående skador i nacken så kan ni ju bara tänka er vad en sådan här bilfärd gjorde med mitt inre.

Jag ville bara att vi skulle komma fram helskinnade utan en skråma.

 

Ner i diket för bilarna som kom emot oss, sen fick vi även lämna "fel körfält" och köra ner i diket på fel sida av vägen för att släppa fram bilar.
Jag fortsatte att vädja med panik inombords att "vi måste in i kön igen, sluta kör så här" men våran färd bara fortsatte.

Är jag med i en film?

Gäller djungelns lag här i Kräklingbo-city eller vad fasen är det frågan om?

 

 

Detta var våran bilfärd i flera kilometer.
Och taxichaffisen tyckte att han RÄDDAT våran marknadsdag.

Well, well, det kunde diskuteras tyckte nog jag.

Bah.

 

Finalen på det hela vart att det stod en polis och dirigerade trafiken i korsningen vid marknaden och chaffisen rullar ner sin bilruta och erkände hela sitt "brott" helt frivilligt.

Upp med rutan och sen var det bra med det!

Polisen bara skrattade.
?

 

Eh, ja, jag hade nog rätt om djungelns lag där kanske.

(SLÄPP UT OSS NU FÖR FAN!!!!!!!!!!)

Jag sa:
"Nu kan du stanna HÄR!", och bokstavligen bara öppnade dörren precis efter han hade svängt i korsningen medans bilar blev stoppade bakom vår bil, chaffisen bad:
"Vänta vänta, jag måste parkera bättre först, här kan jag inte stå..."

 

( Eh, och DU har lyssnat på mina böner i flera kilometer...?
Nä, just det, det har du inte och nu ska vi ut!!!! )

Inte ens om jag var fastkedjad ihop med en elefant där i baksätet hade jag suttit kvar, jag skulle bara ut.

 

Så jag bara som sagt hoppade ur bilen och fick ut Chifen lika snabbt och sa:
Så där ja, nu går vi på marknad!
"BOOM" igen med bildörren.

(Tack Gud för att vi kom helt intakta)

Nu har det runnit av mig och redan igårkvälls skrattade vi åt det, och chaffisen är ju JÄTTESNÄLL jag känner ju till honom men...

Ja.

 

På väg hem från jobbet så såg jag...

 

 

... att någon lekt leken:
"Kast med liten bil".
Såg väldigt kul ut, men måste säkert vara skittrist för bilägaren.

 

Nu ska jag börja min dag, det blir kalas på eftermiddagen och nu...
Ska jag äta min frukost i lugn och ro och vila nerverna lite 

Vi ses senare.

 

 

 

 

 

 

Det låter helt klart som en väldigt traumatisk upplevelse. Tur att jag sa nej när sonen ringde och frågade om jag ville köra till Kräklingbo marknad. Jag nöjer mig med Klinte dit jag ju har gångavstånd.
Kram, Ingrid