Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

När ska verkligheten börja...?

Jag undrar när verkligheten ska börja egentligen...?

Jag menar "verkligheten" efter sommaren.

Nästan varje dag vaknar man upp till dessa underbara soldagar, vecka efter vecka och det bara fortsätter.

Och jag...

Känner mig tvungen att ta vara på dom.

 

Ja, jag älskar ju det här, men man får ju inte så mycket gjort i "verkligheten" om ni fattar vad jag menar.

Jag delar mitt liv mella jobbet (eftersom semestern är slut), strand (med lite sambo och kompisar OM jag har tur) och syrummet.

 

DET har varit mitt liv sen i juni.

 

Inte för att jag klagar, snarare tvärtom jag mår så bra av att vara ute från stan så det är inte klokt.

Den här sommaren har jag mer än någonsin insett att bo i stan...
Det är inte min grej.

Jag ska bo på landet!

Jag ska bli en ermittant med min lilla stentrapp och min lilla kaffekopp.

 

Vaknade upp till ännu en blå himmel och värme.

Sambon och jag (och kanske någon mer) ska på stranden (suprise) och jag ska njuta.

Läser just nu...

 

 

... och hade stora förväntningar på boken för den har ju varit så hyllad.

 

Ett stycke nutidshistoria som kunde varit så mycket bättre än jag faktiskt tycker den är.

Jag undrar om den blivit så hyllad för att den handlar om en mörk tid i världens historia och att bara just därför blir höjd till skyarna...?

Personligen tycker jag den är...
Lite skitnödig.

 

Alltså han skriver om sig själv hela tiden som "Pojken som skulle bli jag" och  "pojken" m.m...

Citat ur texten:

"Och i bästa fall förnimmelsen av en liten mörkhårig pojke som an någon anledning bär mitt namn och som på något sätt är jag och som på en liten plätt på jorden mellan järnvägsbron och havsbadet och hamnen är i färd med att göra världen till sin..."

Alternativt...

"Pojken älskar att gå på matinéer.

Lika urskillingslöst som han slukar böcker, slukar han matinéefilmer..."

 

Ja, och på all sån text som han även beskriver sin far med "han som skulle bli min far/mannen som blev min far", "hon som skulle bli min mor/kvinnan som blev min mor" staplar han fakta om Södertäljekommun och hur infrastrukturen såg ut/byggdes upp där, vittnesuppgifter från judarna i ghettot i Warzawa.

 

Jag har läst halva boken och jag har ÄNNU INTE blivit gripen av någon skildring vilket jag brukar bli för jag är så jäkla känslig för hemskheter, men nej...

Jag tycker bara han skriver för pretentiöst och högtravade så det blir töntigt.

Förlåt Göran Rosenberg (som är en duktig journalist), men jag tycker det.

Jag tycker boken som jag ändå läst halva av, är alldeles för hyllad (förmodligen mest av kultureliten på DN och Svenska Dagbladet") för den kunde ha blivit så mycket bättre om han skrivit mindre pretentiöst om sin far, inte hållit på med fånig, högtravande text som bara blir töntig.

All respekt åt Göran som förmodligen levt med ett trauma efter en far som hamnade i koncentrationslägret i Auschwitz, vidare till Sverige och sen tog sitt liv.
Men det här kunde han ha gjort bättre.

 

Nu har jag inte läst hela boken utan bara halva som sagt, det kanske vänder...?

Fast det har jag svårt att tro om halva boken är så högtravande och späckad med onödig fakta om tex Södertälje.

I´m all for information om hur "Pojken" Göran uppfattade sitt Södertälje, men infrastrukturen och uppbyggnaden skiter jag faktiskt i.
Det kommer inte bli ett bra betyg om den fortsätter i denna andan, ÄMNET TILL TROTS!

 

Ja, och nu ska jag sluta skriva själv för jag måste sy lite innan jag ska på stranden.

Vi ses lite senare med en utförlig rapport om min stranddag.

 

Ha en bra dag i solen all you sunlovers out there...