Det måste vara ett genetiskt arv...

Uppe men somnade för sent igårkvälls, jag var liksom trött men ändå inte och det var svårt att sova.
 
Idag måste jag gå lite tidigare till jobbet för när jag vaknade förut och tittade ut har det snöat rejält ute, dessutom kände jag att det var ganska milt när jag hämtade tidningen och det brukar betyda glashalt.
Då tar det tid att gå om man ska halka runt på osandade gångbanor.
 
Så får man ju skämmas för sig själv i alla fall.
En av mina kusiner ringde igår och ville prata med sonen OCH...
GRATTA honom på namnsdagen!
 
Och jag bara...
?????????????
Namnsdagen, va, har sonen namnsdag, tänkte jag i en sekund och så grattade jag min son innan kusinen hann och göra det före mig 
Sa iofs högt när sonen stod och strök sin skjorta innan festen han skulle på:
"Va, ringer du och ska gratta min son, har han namnsdag idag, ja GRATTIS då älskade son på namnsdagen" och så gapskrattade både jag, sonen och kussen.
 
Ska i ärlighetens namn då inflika att namnsdagar är inte min starka grej, jag har ingen koll på sån´t.
Och här har jag då pikat min mor i hela mitt liv att jag aldrig fått en namnsdag EVER uppmärksammad av henne...
Så är jag inte ett dugg bättre själv!
Det måste vara ett genetiskt arv... eller nå´tt 
 
Ja, något måste man väl skylla på, så jag skyller på min egen mor, fast min pappa kom ju å andra sidan alltid ihåg min namnsdag så jag fick den ju alltid firad med napoleonbakelse.
Men jag är lik min mor, jepp så är det.
Pust.
 
Ja, sonen fick en fin present av min kusse som ligger och väntar i Stockholm, en signerad fotboll från Zlatan och lagkaptenen i Paris Saint Germain, bara det liksom.
Och från mig fick sonen ett "Grattis", smällde kanske inte lika högt som fotbollen.
Jomensåatt...
 
Nu ska jag hoppa i duschen, vi ses imorgon igen!
Kanske jag blivit något klokare på min virriga värld då.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0