Varför dippar man?
Hej och hå...
Då var jag hemma i soffan igen då.
Kom hem här vid 19-tiden och känner mig rätt slut.
När man jobbar själv blir det ju helt annorlunda än när man jobbar två och idag har jag jobbat själv så jag är helt slut.
Äter pepparkakor med smör och ost som fredagsmys... i brist på annat.
Kommer förmodligen få ont i magen men det är väl smällar man får ta.
Så måste jag bara skriva lite om det där med självförtroende...
För någon vecka sedan hade jag en allvarlig dipp och fick för mig att jag inte kan något och att jag aldrig klarar av något.
Eh... ja, jag vet att det låter sjukt men ibland så ramlar det bara över mig och jag inbillar mig saker, får panik över saker jag INTE kan symässigt och så kan jag plötsligt ingenting, med betoningen på "INGENTING".
Uj vad jag är sopig, dålig och inte fattar något överhuvudtaget.
Uj vad jag är sopig, dålig och inte fattar något överhuvudtaget.
Något som gått snett på jobbet, någon läxa som misslyckats, något projekt hemma som gått åt pipsvängen?
Svar: Nej.
Då hade ni ju sannerligen fått veta det här om inte annat, nej, jag bara får för mig att jag inte kan.
Men så kommer vändningen igår på just denna dipp-perioden.
Kvinnan som skulle ha den där kappan som jag sydde om hela fodret på kom och hämtade sin kappa och vart så himla nöjd så hon kunde inte sluta berömma hur fin den blivit.
Kvinnan som skulle ha den där kappan som jag sydde om hela fodret på kom och hämtade sin kappa och vart så himla nöjd så hon kunde inte sluta berömma hur fin den blivit.
Hon var så glad och tyckte att den var så fin att det var inte klokt.
Jag sa inte att det var jag som gjort omfodringen, vilket min chef som inte var där sa till mig i efterhand att det kunde jag gott ha sagt, men det gjorde jag nu inte.
Jag kände inte ens att jag behövde säga det, varför skulle jag, det räckte med att höra henne berömma sin nygamla kappa.
Jag sa inte att det var jag som gjort omfodringen, vilket min chef som inte var där sa till mig i efterhand att det kunde jag gott ha sagt, men det gjorde jag nu inte.
Jag kände inte ens att jag behövde säga det, varför skulle jag, det räckte med att höra henne berömma sin nygamla kappa.
Det var den enda puff jag behövde ut ur dippen för den här gången.
Nähepp, så var det ju det där med att inte kunna något.
Lustigt det där.
Nu skall jag krypa till kojs så jag orkar upp imorgon och fixa det jag ska innan jobbet.
Vi ses efter jobbet, typ när mitt jullov har dragit igång.
Kommentarer
Trackback
