Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

Sorgligaste dagen sedan Flisan...

Alltså idag blev det en sådan chock-morgon så jag är fan i mig helt bedövad.

 

Kommer upp på morgonkvisten och skall iväg och träffa Chifen på en fika.
Går sedan i vanlig ordning ut i köket, kaffe och frulle för mig och djuren skall fixas i vanlig ordning.

Vi har rutiner, dom ruckar man inte på.

 

När jag så kommer ut i köket ligger Leo på sidan och knappt andas.
Först tänker jag dock att han ligger och sover för det är inte ovanligt, han kan ligga så himla avslappnad så man nästan tror att han är död.

Jag säger till honom att "Nu blir det mat" och rasslar med matpåsen, han brukar flyga upp som ett skott men han ligger bara kvar.
Jag går fram och ser att det är nog något som inte stämmer alls, tar på honom och han rör sig inte.
Bara ligger kvar och är tungandad.

Känslan är direkt:
Det här är inte bra.

Inte bra alls.

 

Jag springer in till sambon och väcker honom, vi går ut och jag lyfter upp Leo, han är helt ostyrig i kroppen, verkar som om han fått en stroke.
Han får följa med på en handduk in i soffan och ligga på en handduk, kroppen vill inte lyda honom alls.

 

Jag ringer veterinären, finns ingen tid att få förrens 15.
"15, säger jag, det är ju jättelångt tills dess, klockan är ju nio..."

Ja, det var det bästa hon kunde erbjuda.

Panik inombords, jag vet liksom att han kommer att dö någonstans inom mig men skall han behöva ligga så där i sex timmar?

Säger till sambon att jag bara måste ner till jobbet och lämna två klädesplagg, drar iväg, när jag är på väg tillbaka hem efter 15 minuter ringer sambon och storgråter i telefonen.
Han är död.

 

Jag kommer hem och min kanin är död.

Min lille fina Gudfader, hårboll, chefen über alles, min lille kompis.

 

 

Usch vad jag grät.
Gråter.
Helt sjukt att en liten kanin kan betyda så jävla mycket men oj vad han hjälpte mig att ta mig igenom mitt år som sjukskriven och wishlappad.
Sittandes timme ut och timme in var han mitt sällskap och låg i knät och fick mig att tänka på annat.

Inte undra på att han var så tam och rumsren.
Snällaste kaninen jag någonsin haft.

Fattar ärligt talat så fattar jag inte vad som hänt, ena sekunden var han pigg som en mört och nästa sekund död.

Han fick min finaste plåtlåda, delar av ett mjukt fleecetyg som jag hade, silvertejp runt om, och en liten djup grav under "sitt" äppelträd.
Ja, att han skulle hamna någon annanstans känns helt otänktbart, sen få det vara vad det vill med att man inte får gräva ner döda djur till höger och vänster men DÄR skulle han ligga, det var både jag och sambon överens om.

 

Ja...
Så där ligger han nu.

Ingen kanin som rasslar runt i sin halm i köket.
Ingen kompis som skuttar ut längs trasmattorna och kollar vad jag gör i tv-rummet.
Ingen som skuttar runt fötterna och tigger cornflakes.

Ingen som bossar med Milou, som för övrigt gått runt och nosat och nosat på hans plats i köket, hennes kompis är borta.

Att en liten kanin kan betyda så mycket.

 

 

 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, man SKALL INTE HA DJUR!
Det blir bara en jävla sog och bedrövelse när dom dör.

När Leo var liten och flyttade in hos oss...

 

 

Så är det nu iallafall, vi har ingen Leo kvar, han har varit en bortskämd liten kanin, han har fått mycket kärlek, han har varit en riktig liten gottegris.

Saknad.

Punkt på den.