När man inte ens är värd vatten...

Dagen då jag smälte bort...
Ja det var igår det.
På jobbet.
Luften stod stilla TROTS korsdrag och jag kan säga att jag var med besked tvungen att först sitta och svalka av mig på Las-Palmas balkongen när jag kom hem innan  jag hoppade i duschen.

Jag hade lätta och luftiga kläder, hjälpte inte ett smack.
Undrar vad jag skall ha på mig idag eller om det är OK att gå naken till jobbet.
Det var det då inte.
 
Men jag var inte ensam, kunder kom in och dröp av svett.
Dom bad om ursäkt för att dom var så svettiga vid nålning och annat, jag sa att det var verkligen ingen fara.

Intressant igår var så en utskällning jag fick som hette duga.
 
Kund kommer in (hade två kunder till i lokalen, en i provrummet och en som tittade på syprylar) och frågar vad det kostar att få en dragkedja isydd i en jacka.
Jag säger vad det kostar och på det får jag en utskällning som om jag inte var vatten värd.
 
Hen skäller och gormar och när jag så bemöter hen i detta (väldigt vänligt) varför det kostar som det gör så skäller hen ännu mer på mig.
Jag låter hen hålla på och håller tyst, tittar hen rakt i ögonen och bara ler.
 
Kunden avslutar det hela med att "Då får jag lösa detta med någon annan" säger jag bara:
Absolut och välkommen tillbaka.
 
Kunden skriker:
VÄLKOMMEN TILLBAKA, ÄR DU INTE KLOK!!?
 
Dom två kunderna som var i butiken bara stod och gapade.

Mannen från provhytten sa:
Jag tänkte nästan gripa in, trodde hen skulle klippa till dig som hen stod och skrek upp i ansiktet på dig.
Kvinnan som letat sybehör:
Bra hanterat, en eloge till dig, sån´t där kan inte vara lätt.
 
Jag tänkte:
Efter ÅR av jobb på en korttidsavdelning med blandad kompott av patienter, psyk samt äldreboende:
Detta var ju ingentig.
Jag har haft BRA TRÄNING för såna här människor.
 
Nu skall hunden få en sväng, sedan ta byxor och sedan jobbet.
Ha en bra och svettig dag.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0