Huvudet i sanden.
Jag är hemma igen :)
Nystädat och ensam!
Skall pyssla så gott det går idag och ringa VC om min nacke.
Den gör ont...
Som sagt...
Nog skrivet om det för tillfället.
Så körde jag igång med mina tabletter igår.
Lika bra det, så jag ser klok ut igen.
Och slipper värken i ansiktet.
Så satt jag och tänkte igår...
Vid läggdags, på jobbet.
Varför har detta kommit.
Hyn har ju varit så fin.
Ja, så slog det mig bara...
Som jag har hållit på i sommar...
Hållt ett tempo med pyssel, fix, umgänge osv i EXPRESSFART.
Sonens RYGG har ju vållat mig många fundersamma nätter och oro innombords.
Min hudsjudom har ju många FÖRGRENINGAR...
Sol, STRESS, mat, med mera...
Jag gissar att STRESSEN har utlöst detta.
Även om sommaren har varit BRA som FAN, KUL och med POSITIV STRESS...
Så tror jag att det är inte bra heller :(
Dessvärre.
Även om jag har fått en djävla LYCKOKICK den här sommaren.
Jag håller ångan och farten uppe...
Och när allt är över, resan är avklarad...
Jag kan TA DET LUGNT...
DÅ kommer utslagen, POFF!
Som ett brev på posten.
Jag GISSAR att det är så, för inget annat känns troligt.
Ja, ja...
Jag måste börja tänka:
"Lunka på, lunka på... "
Istället för SPEEDY-GONZALES.
Nog om det också, just nu ;)
Så kom jag hem här och strömmen är tillbaka TILLFÄLLIGT!
Min kompis man har fixat det provisoriskt, men DET STORA, viktiga kvarstår.
Och jag kunde tvätta två maskiner och torka det igår på jobbet :)
Jag var som sagt väldigt tacksam att jag fick boka i Chifens namn och tvätta min tvätt.
Kramade och tackde i ÖVERMÅTT och hon bara :
"Ja, JA, inga PROBLEM!!!
Så himla stor tjänst har jag väl inte gjort dig..."
Joooo, det har du faktiskt!!!!
Jag hade dessutom ett samtal med en av mina vänner igår.
Hon har erbjudit sig att HJÄLPA morsan med att se över LÅN på huset, det som behöver göras akut och hur hon ska göra med allt.
OCH SÄNKA kostnaderna för huset.
Sen kan morsan DUBBELKOLLA med EXPERTER på banken osv...
Jag sa:
Kanon, jag ska prata med henne och så sätter jag mig med ER så att jag lär mig något också!!!
Så kom jag hem här imorse.
Och försökte lugnt och glatt prata med min mor om vad min vän sagt.
Och HUR vi ska gå vidare för att kunna ha råd att bo kvar.
Och tänk...
Min mor är av den sorten:
Om jag sopar problemem under mattan...
Om jag stoppar huvudet i sanden...
SÅ FINNS INGA PROBLEM!!!!!!
Det kom invändningar och protester.
Och tårar i ögonen.
Och så här är det...
MIN MOR, och varför inte mina vänners föräldrar, dom jag har känt i 3000 år...
Dom tror ta mig fan att vi FORTFARANDE är ÅTTA år...
Har FLÄTOR...
Lyssnar på SAGOR på GRAMMOFONEN på rummet...
Läser OKEJ.
Och TUGGAR HUBBABUBBA!!!!!!!
Helt SERIÖST så har dom inte fattat alla dagar, att vi är vuxna människor, med arbete och utbildningar.
Barn och familj.
Nä, vi är 8 år och obildade snorungar.
När dom där invändningarna, protesterna och MARTYR-TÅRARNA kom då...
BRAKADE jag LÖST ORDENTLIGT här!!!!!
Jag blev vansinning på min mors :
"Så här har vi gjort i 100 år och så här ska vi ha det i 100 år till... "
Alt.
"Ja, men sådant där kan väl inte hon... "
Jag sa till henne att nu har jag försökt att ta det här lugnt med dig.
Men det går fan inte, nu LYSSNAR du på mig.
Du kan FÅ HJÄLP med ALLT!
Något måste göras annars kommer det bara bli värre...
Och sedan fortsatte jag tills morsan storbölade och skrek.
Och jag SKREK bara.
Tänk att är det någonting jag har så är det iallafall HANDLINGSKRAFT!
Jag tar tag i saker OMEDELBART och UTFÖR, löser det som behöver lösas.
Min mor...
Hon sticker huvudet i sanden och hoppas på att problemet försvinner.
Syns inte, finns inte...
Och när det inte går att ignorera längre...
Då blir det katastrof.
Tillslut så hade morsan fått "gråtit ur sig".
Det har hon antagligen behövt i FLERA DAGAR!
Och sedan kunde hon lyssna igen.
Och jag kunde dra alltsammans igen och DÅ lät det rätt bra i hennes öron också!
Piju!!!!
Norén-drama på högsta nivå här på morgonkvisten.
Det bästa var faktiskt att min moster är här.
Och lika sur som jag blev på henne häromdagen, lika tacksam blev jag idag...
För hon höll med om vad jag sa.
Och att det vettigt.
Nu går vi vidare och hoppas på det bästa...
Sticka lugnt.
