Viktmobbing...
Igår...
Jag var och lämnade sonen hos hans kompis.
Sonen har ärvt en vinterjacka av mig.
En kort, svart dunjacka.
Han ärver ju lite UNISEXA kläder från mig då och då.
Sonens kompis kommenterade direkt jackan och tyckte att den var snygg.
Sonen sa Tack, och berättade att han ärvt den av mig.
Sonens kompis mamma kommer fram...
Följande samtal utspelar sig...
" Jaha ja, herregud, har du ärvt den av mamma?
Ja, du är ju så himla smal så det är inte klokt... "
Jag : Mhm, ja men så himla smal är jag väl inte.
" Johooo, du, du är ju LÄSKIGT smal, vad har du för storlek egentligen?
34?
Du är ju jättesmal. "
Båda barnen står och lyssnar och tittar.
Sonen ser väldigt besvärad ut och jag KÄNNER mig besvärad...
Mmm, ja, men jag rör ju på mig mycket, jag har ju inte direkt ett stillasittande jobb heller.
Avledande manöver.
" Ja, men du tränar ju mycket när du är ledig också. "
Nej, inte så mycket numera, men jag försöker hålla igång.
" Ja, men du är VERKLIGEN SMAL. "
Och allt detta med en väldigt NEGATIV attityd i rösten.
Jag tänker : Jag har hört det nu...
OCH???
Kan du hålla dina åsikter för dig själv när våra barn står här?
Jag kan säga att det är inte första gången folk ÖPPET kommenterar min vikt.
Det händer faktiskt ganska ofta, tro det eller ej, att det kommer något om min KROPPSSTORLEK.
Varför?
Jag väger 59 kg.
Helt OK för en tjej i min längd.
Ja, det är inte undervikt att väga 59 kg och vara 175 lång.
Jag är inte underviktig längre, som jag var för några år sedan.
Jag har vissa FÖRDELAR/ nackdelar som gör att jag ser smalare ut.
Jag har ett avlångt ansikte.
Det ser smalare ut än ett ovalt eller hjätformat ansikte.
Jag har INGA BRÖST vilket gör att jag ser smalare och plattare ut upptill.
Jag är begåvad med en NAURLIGT platt mage ( tack mamma ).
Och inte så mycket kvinliga kurvor, dvs höfter och rumpa.
Jag är mer RAK, manlig, TYVÄRR.
Men jag är inte ONORMALT smal längre.
Och det som stör mig mest är att hon kroppsbedömmer mig inför barnen!!!
Sen NÄR är det FEL att vara SMAL, TJOCK eller mittemellan???
Alla duger väl som dom är?
Det känns så larvigt att stå där och känna att man vill försvara sig MER med en massa fakta och bakgrund om sig själv.
Men det gör jag ju naturligtvis inte.
Jag blir GALEN när folk är FÖRDÖMANDE på OLIKA STORLEKAR, hudfärger, religon, sexuell läggning osv.
Galen.
Och som sagt det är inte första gången.
Min son har även vid tillfällen kommenterat min storlek, att jag är smal.
NEGATIVT...
Vad kommer DET ifrån, kan man ju undra?
Jag tycker inte att det är OK alls, att bli UTMÄTT, bedömd, kommenterad på det där sättet.
Om jag BETER mig dumt, säger något taskigt eller är elak i största allmänhet mot någon eller några...
FINE...
Kommentera, tillrättavisa, påpeka gärna det...
Men jag undanber mig helst VIKTMOBBING eller nedlåtande kommentarer för mitt utseende i övrigt.
Jag är jag, oavsett vikt.
Sticka lugnt.
Jag var och lämnade sonen hos hans kompis.
Sonen har ärvt en vinterjacka av mig.
En kort, svart dunjacka.
Han ärver ju lite UNISEXA kläder från mig då och då.
Sonens kompis kommenterade direkt jackan och tyckte att den var snygg.
Sonen sa Tack, och berättade att han ärvt den av mig.
Sonens kompis mamma kommer fram...
Följande samtal utspelar sig...
" Jaha ja, herregud, har du ärvt den av mamma?
Ja, du är ju så himla smal så det är inte klokt... "
Jag : Mhm, ja men så himla smal är jag väl inte.
" Johooo, du, du är ju LÄSKIGT smal, vad har du för storlek egentligen?
34?
Du är ju jättesmal. "
Båda barnen står och lyssnar och tittar.
Sonen ser väldigt besvärad ut och jag KÄNNER mig besvärad...
Mmm, ja, men jag rör ju på mig mycket, jag har ju inte direkt ett stillasittande jobb heller.
Avledande manöver.
" Ja, men du tränar ju mycket när du är ledig också. "
Nej, inte så mycket numera, men jag försöker hålla igång.
" Ja, men du är VERKLIGEN SMAL. "
Och allt detta med en väldigt NEGATIV attityd i rösten.
Jag tänker : Jag har hört det nu...
OCH???
Kan du hålla dina åsikter för dig själv när våra barn står här?
Jag kan säga att det är inte första gången folk ÖPPET kommenterar min vikt.
Det händer faktiskt ganska ofta, tro det eller ej, att det kommer något om min KROPPSSTORLEK.
Varför?
Jag väger 59 kg.
Helt OK för en tjej i min längd.
Ja, det är inte undervikt att väga 59 kg och vara 175 lång.
Jag är inte underviktig längre, som jag var för några år sedan.
Jag har vissa FÖRDELAR/ nackdelar som gör att jag ser smalare ut.
Jag har ett avlångt ansikte.
Det ser smalare ut än ett ovalt eller hjätformat ansikte.
Jag har INGA BRÖST vilket gör att jag ser smalare och plattare ut upptill.
Jag är begåvad med en NAURLIGT platt mage ( tack mamma ).
Och inte så mycket kvinliga kurvor, dvs höfter och rumpa.
Jag är mer RAK, manlig, TYVÄRR.
Men jag är inte ONORMALT smal längre.
Och det som stör mig mest är att hon kroppsbedömmer mig inför barnen!!!
Sen NÄR är det FEL att vara SMAL, TJOCK eller mittemellan???
Alla duger väl som dom är?
Det känns så larvigt att stå där och känna att man vill försvara sig MER med en massa fakta och bakgrund om sig själv.
Men det gör jag ju naturligtvis inte.
Jag blir GALEN när folk är FÖRDÖMANDE på OLIKA STORLEKAR, hudfärger, religon, sexuell läggning osv.
Galen.
Och som sagt det är inte första gången.
Min son har även vid tillfällen kommenterat min storlek, att jag är smal.
NEGATIVT...
Vad kommer DET ifrån, kan man ju undra?
Jag tycker inte att det är OK alls, att bli UTMÄTT, bedömd, kommenterad på det där sättet.
Om jag BETER mig dumt, säger något taskigt eller är elak i största allmänhet mot någon eller några...
FINE...
Kommentera, tillrättavisa, påpeka gärna det...
Men jag undanber mig helst VIKTMOBBING eller nedlåtande kommentarer för mitt utseende i övrigt.
Jag är jag, oavsett vikt.
Sticka lugnt.
Kommentarer
Trackback
