Älskade alla och ÄLSKAD av alla...
Idag blir det VERKLIGEN en tripp " down memorylane "...
Det kommer handla om FLISAN.
En hund som älskade alla och var älskad av alla.
Utom möjligen vår dåvarande BREVBÄRARE ;)...
Men jag kan inte låta bli.
Jag har suttit här i 1½ timme idag på morgonen och bläddrat igenom gamla kort och blivit sentimental och ledsen.
Ledsen för att jag saknar den där hunden nåt så in i bängen...
Jag läser ju boken " Marley och jag ", som jag köpte till mamma i julklapp och i förrgår kvälls kom det en liten tår när jag låg och läste.
Inte för att Flisan påminde om Marley, för han var ju minst sagt lite galen.
Men för hur ägaren/författaren beskriver sin hund.
Så kärleksfullt och med värme.
När Miss Sofie och jag var ute och gick vår vinterpromenad häromdagen så frågar hon mig när vi passerar en man med hund :
" Du, saknar inte du att ha hund ? "
Jo, sa jag och så pratade vi lite om hundar och om det där med att skaffa en hund efter att ha haft en hund som FLISAN.
Hon var ju en på miljonen.
Det säger alla hundägare säkert men Flisan var faktiskt det.
Jag som är en LATIS behövde ju för tusan knappt ens UPPFOSTRA hunden.
Hon lärde sig kommandon och regler snabbare än blixten och hennes lynne var otroligt.
Glad, lydig och snäll...
Flisan, född i en knarkarkvart i Tingstäde där paret som hade henne födde upp valpar för att få pengar till...
...knark och andra berusningsmedel.
Pappa var bordercollie och mamma golden och schäfer.
Jag hade sett en annons i tidningen och skulle bara ut och titta.
Sån´t är ju alltid dödsdömt för vem vill inte ha en hund när man ser valpar???
Tog med mig min BRUKHUNDS-kompis som sällskap och "specialistkompetens ".
Vi kom dit och paret som hade valparna var höga som hus.
" Vilka seriösa säljare sa min kompis, vi drar..
Här ska du inte köpa hund iallafall. "
Jag ville in och titta IALLAFALL, nu när vi ändå var där...
Och där satt hon.
5 veckor gammal, på rumpan som en liten clown med jättevalpmagen i vädret.
Minst i hela kullen och lugnast av alla.
7 syskon som var helt galna, men inte hon.
Tre av valparna var redan "tingade" men inte hon.
Knarkisarna pekade ut vilka som var "lediga " och Flisan var ledig.
Jag vill ha den där, sa jag och pekade på lugna valpen med jättemage.
Klart!!!!
Min kompis blev HELSTEL. stirrade på mig och sa :
"Nämen du vet man ska välja en valp som är lite framåt...
Har lite GO i sig, och DU KAN väl TÄNKA på saken lite först INNAN du bestämmer dig
för vilken valp du vill ha???
Och ringa tillbaka senare ..."
Underförstått :
Bestäm dig inte NU, jag ska minsann ha ett snack med dig på vägen hem sen!!!
Du köper FAAAN ingen hund här!!!!
Knarkisen började svamla om hur många det var som hört av sig och skulle komma och titta på valparna.
FÖRST TILL KVARN får först mala...
Livsfarligt att köpa hund sådär, men jag skulle ha " den lugna, lilla, tjockaste valpen " bestämde jag mig för.
Sagt och gjort, "papper skrivna ", vi drog och min bästis var INTE nådig i bilen hem.
Hon undrade om jag var riktigt KLOK i huvudet, Fan...
Hon svor och föreläste om regler och paragrafer när man skulle bedöma hundar/valpar.
OCH en blandras....
Det var nästan det VÄRSTA av allt!!!!
Ingen stamtavla och ingen koll på eventuella sjukdomar i "släkten"...
Och hunden var ALLDELES för LOJ, för att det skulle vara bra..
HJÄRNSKADOR, hade jag hört talas om det????
Jag blev förbannad tillbaka och sa att DET ÄR MIN HUND och jag som ska ha den.
Jag vill ha en promenadkompis!
Fel svar igen...
En KOMPIS...
För fan, jag hade väl KOMPISAR så det räckte och en KATT... och en HÄST...
Så kom jag hem.
Och meddelade min mor och far att det skulle flytta in en HUND i huset om 4 veckor och då tog det hus i helvete där med.
Notera att jag var 22 år gammal vid tillfället och ALLA ville bestämma att JAG inte skulle köpa hund.
Av KNARKARE dessutom.
BLANDRAS med schäfer i sig, VÄRSTA SORTEN....
Jag svarade bara att :
VI BOR INTE IHOP och jag bestämmer själv om jag vill köpa hund eller inte.
Jag jobbar, betalar hyra, betalar hästen, tar hand om katten och nu ska jag köpa en hund oxå.
" Du har väl för fan så det räcker, gapade farsan...
Ska du starta ett ZOO eller?"
Jepp, sa jag, precis min tanke...
Kalabalik och sura miner från alla håll och kanter :(
Efter 2 veckor ringde telefonen och det var KNARKIS-frun.
Dags att hämta valpen.
OM JAG SKULLE HA DEN...
Jo, det skulle jag ju men valparna var väl bara 7 veckor och man ska väl inte hämta hem dom förrens dom är 9 veckor???
Ja, men nu behövde dom bli av med valparna, så det var brådis, take it or leave it...
Antar att dom behövde pengar till....
Knark eller nå´t...
Snabbt.
Jag sa att jag skulle komma på eftermidddagen när jag fixat skjuts.
Ringde min BRUKSHUNDSKLUBBS-bästis och hon ställde upp.
Mini-föreläsning igen på vägen ut och en hel del suckar från henne.
Och valpen var inte på LÅNGA VÄGAR mogen att lämna sin mamma.
Bla, bla, bla...
Flisan skulle egentligen heta Humlan.
Men vi kom hem.
Bekanta sig med trädgården & bus i trädgården.
Humlan fick tag i kvastskaftet på sopkvasten.
Satte igång och gnaga så FLISORNA yrde och det blev FLISAN istället för Humlan...
Min kompis sa:
Hon kommer ganaga sönder ALLT, stackars dig.
Men se där hade hon fel...
Flisan var bara intresserad av pinnar och inte av skor eller något annat GNAGVÄRT som "vanliga " valpar.
Jag behöver väl inte ens nämna att det knappt tog en KVART så hade både morsan och farsan blivit hopplöst förälskade i Flisan efter hemkomsten.
Deras stackars pudel blev förpassad till STRUPSTOCKEN nästintill efter att Flisan gjort entré.
Pappa försökte väl hålla uppe skenet lite mer att Katinka var bättre än Flisan men det höll ju inte så länge...
Katinka var ju inte direkt en hundägares DRÖMHUND...
Beroende på att hon aldrig fått nån uppfostran, ALLS.
Här är jag och Flise-grisen när hon är 4-5 månader...
Så hem kom hon, min ständiga följeslagare de föjande 14 levnadsåren hon hade.
Fyra sista bodde hon ju dock som pensionär och artrossjuk hos mammsen och pappsen men i samma hus och med samma kärlek.
Hon kunde bara inte hänga med i mitt tempo längre...
Och så mycket storys det kom att bli med detta knippe Glädje-och-kärleksrus till hund.
Här är Flisan i sitt " RÄTTA " element.
Vatten och pinnar, bättre kunde man ju inte ha det i " Flisan-världen "
Flisan på stranden var en YSTER, leksugen hund...
Stressad om hon var tvungen att sitta still...
Om vi var på stranden i 5 timmar ville Flisan BADA och springa efter pinnar i 5 timmar.
Vi skulle helst delta i dom aktiviteterna oxå...
När man var hemma och sa till henne " Gå och lägg dig " la hon sig ner, var knäpptyst och lugn.
Inga problem.
BEACH-Flisan sprang ut i vattnet det första hon gjorde, simmade, badade, letade leksak och sen ville hon att det skulle vara FULL FART hela dagen!
Ligga i skugga och vila ville hon inte höta talas om.
Vila det kan man göra i graven tycktes vara hennes motto på stranden.
Vi människor, ville sola och slappa.
Det gillades inte...
Först fick hon " leka av sig ".
Sen berodrades hon att ligga ner.
Hon la sig SPÄND som en STÅLFJÄDER...
Nosen riktad mot vattnet och så började hon gnälla.
Och titta på en.
Vibrera i hela kroppen.
Fortsätta gnälla.
Titta på vattnet...
Osv...
Tills det blev OUTHÄRDLIGT att lyssna och se på denna spända Beach-hund som inget hellre ville, än ut och bada...
Tillslut var det bara att släppa hunden och hon fick roa sig själv ett tag.
Då var hon ju så ÖVERLYCKLIG att få vara fri igen, så leka själv ett tag var helt OK!
Så när hon tröttnat på det då var det bara en TIDSFRÅGA innan man hade en DYGNSUR hund hängande över sig som pockade på uppmärksamhet och LEKLUST....
Själv var man solvarm och nöjd men så helt plötsligt PLASKBLÖT, sand-ner-stänkt och ÖVERSKUGGAD av Flisan..
Och en puss kunde man ju få oxå.
Ja, ni som varit med känner ju till det där ;)
Det var värre ÄN att ha barn med sig på stranden.
Man fick helt enkelt turas om att bada och leka med Flisan när man var på Playan.
Den roligaste storyn var när pappa tog med sig Flisan på en eftermiddagstur en sensommar dag.
Jag jobbade.
Pappa och hunden hade spenderat dagen i ett varmt hus och han tänkte att dom skulle åka ut till Brissund och hunden kunde få bada lite...
Dom kom ut till stranden och det var folktomt.
Flisan flög ut i vattnet som ett jehu och simmade.
Utåt, till havs.
Pappa kallade på hunden som simmade inåt igen, lydig och snäll.
Så stannde hon på lagom avstånd och började simma fram och tillbaka framför pappa.
Så satt pappa där en kvart och tyckte att nu räckte det, nu skulle dom åka hem igen.
Ropade på Flisan som låg och simmade fram och tillbaka ute i vattnet ett par meter framför honom.
Flisan noterade och fortsatte simma, fram och tillbaka.
ONÅLIG för pappa som inte kunde ta sig ut i vattnet med dåligt ben och allt.
Han kallade och lockade.
Den väluppfortade Flisan valde att ignorera pappa för hon visste ju vad som väntade förmodligen.
Åka hem från vattnet...
Och det tänkte hon inte göra.
Hon simmade på...
Fram och tillbaks, fram och tillbaks...
I 1½ timme innan hon var nöjd och farsan hade gapat sig hes.
Då kom hon upp och var nöjd.
Farsan var urförbannad men kunde inte låta bli att skratta i slutändan ändå.
Och vi andra oxå...
Man kunde se henne fastän man inte ens var där.
Nu skulle man ju då kunna tro att Flisan var väldigt ouppfostrad när man läser detta.
Men det var hon inte.
Jag behövde inte ens gå VALPKURS eller lydnadskurs med sötnosen.
Jag fick tips och råd av min bästis, dom följde jag, tränade hemma.
Hon var som sagt mycket lättlärd och snabb så när jag frågade min kompis lite senare om jag skulle gå nån kurs sa hon :
Varför det?
Hon kan ju grunderna, lyder dig, är snäll.
Du skall inte tävla eller ha henne som brukshund.
Det behöver du inte om du inte vill...
Hon är ju en familjehund.
Ja, hon blev ett LYCKOKAST trots dåliga odds...
Jag brukar ju ALLTID skryta om det faktum att Flisan kissade inomhus EN ENDA gång som valp.
Och sen aldrig mer...
Hon väckte mig till och med på nätterna med att gnälla, då visste man att det var dags och så fort ut med henne och hon kissade eller bajsade.
Hur många har haft det så?
Dom flesta får kämpa länge innan dom får sina hundar rumsrena.
Jag hade det LYXIGT-enkelt med henne.
Så den där fluffiga, mjuka pälsen.
Flisan hade päls som en TOP MODEL på catwalken ;)
Hon såg NYFÖNAD ut och VIND-I-PÄLSEN liksom...
Fastän hon satt still, innomhus.
Hon fick hänga med på det mesta och det gjorde hon gärna.
Resor, party, Flisan var en väldigt social hund.
Hon älskade action men var lugn som en filbunke när det krävdes.
Alltid när jag fick besök eller folk kom från fastlandet så var det första folk frågade :
" Var é Flisan ?"
Inte "Hej vad kul att se dig", utan "Var é Flisan"?
Flisan älskade barn.
Här med min kompis dotter.
Hon gillade barn för dom lekte bättre än vuxna ;)
Barn kunde göra VAD SOM HELST med henne och hon gjorde inte en MIN av obehag.
Det kan sägas mycket om IDIOTISKA hundägare som litar blindt på sina hundar och säger att :
" Han är så snäll, skulle inte göra en fluga förnär" ...
Och så får hunden spader en vacker dag och hugger ett lekande barn rakt i fejan...
Inte Flisan.
Aldrig, hon var stabilare än en BERGSKEDJA i psyket.
Jag hade alltid stenkoll på henne såklart när hon var med barnen, men aldrig en MIN som sagt av obehag från henne.
Hon vart nog deprimerad vid EN KORT tidpunkt i sitt liv...
Och det var när Sonen var nyfödd och vi skaffade en ny katt igen.
Då var hon ledsen.
Sonen märkte hon rätt snabbt att han var ingen konkurrens för hon fick lika mycket uppmärksamhet ändå.
Och motion.
Men när den nya kattungen kom och först FRÄSTE, spottade och KLÖSTE henne.
För att sedan vilja bli bästis DIREKT och ligga på FLISANS bädd och MYSA med henne samtidigt som hon gnagde Flisan på svansen.
DÅ....
Såg hon rent BEDRÖVLIGT ledsen ut...
Då såg hon ut att tänka:
Varför gör ni så här mot mig?
Vill ni ta livet av mig???
Först en unge och sen DET HÄR!!!!!
Jag har det till och med på kort.
Men det gick över efter en vecka ;)
Sen var hon sitt vanliga glada, studsiga jag igen.
Shit..
När jag ser på dom här bilderna VÄRKER det faktiskt i hjärtat efter henne.
Hon har varit död ETT år.
Men det skulle lika gärna kunna vara så att det var igår, känns det som.
Jag har skrivit SPALTMETER idag och jag skulle kunna skriva massor om denna vackra, fina hund som nu skuttar hos Gud uppe i himlen.
Och alla ni som "kände" henne vet vilken GULD-HUND hon var.
Himla blödig och längtar efter Flisan, Flise-Grisen, Puppyn, Tiger, är jag efter att ha läst "Marley".
Önskar att man kunde vrida tiden tillbaka och hon skulle kunna vara levande och bara 2 år igen.
Men det kan man ju inte...
Snyft.
Nä, jag får sluta för idag.
Sticka lugnt.
Det kommer handla om FLISAN.
En hund som älskade alla och var älskad av alla.
Utom möjligen vår dåvarande BREVBÄRARE ;)...
Men jag kan inte låta bli.
Jag har suttit här i 1½ timme idag på morgonen och bläddrat igenom gamla kort och blivit sentimental och ledsen.
Ledsen för att jag saknar den där hunden nåt så in i bängen...
Jag läser ju boken " Marley och jag ", som jag köpte till mamma i julklapp och i förrgår kvälls kom det en liten tår när jag låg och läste.
Inte för att Flisan påminde om Marley, för han var ju minst sagt lite galen.
Men för hur ägaren/författaren beskriver sin hund.
Så kärleksfullt och med värme.
När Miss Sofie och jag var ute och gick vår vinterpromenad häromdagen så frågar hon mig när vi passerar en man med hund :
" Du, saknar inte du att ha hund ? "
Jo, sa jag och så pratade vi lite om hundar och om det där med att skaffa en hund efter att ha haft en hund som FLISAN.
Hon var ju en på miljonen.
Det säger alla hundägare säkert men Flisan var faktiskt det.
Jag som är en LATIS behövde ju för tusan knappt ens UPPFOSTRA hunden.
Hon lärde sig kommandon och regler snabbare än blixten och hennes lynne var otroligt.
Glad, lydig och snäll...
Flisan, född i en knarkarkvart i Tingstäde där paret som hade henne födde upp valpar för att få pengar till...
...knark och andra berusningsmedel.
Pappa var bordercollie och mamma golden och schäfer.
Jag hade sett en annons i tidningen och skulle bara ut och titta.
Sån´t är ju alltid dödsdömt för vem vill inte ha en hund när man ser valpar???
Tog med mig min BRUKHUNDS-kompis som sällskap och "specialistkompetens ".
Vi kom dit och paret som hade valparna var höga som hus.
" Vilka seriösa säljare sa min kompis, vi drar..
Här ska du inte köpa hund iallafall. "
Jag ville in och titta IALLAFALL, nu när vi ändå var där...
Och där satt hon.
5 veckor gammal, på rumpan som en liten clown med jättevalpmagen i vädret.
Minst i hela kullen och lugnast av alla.
7 syskon som var helt galna, men inte hon.
Tre av valparna var redan "tingade" men inte hon.
Knarkisarna pekade ut vilka som var "lediga " och Flisan var ledig.
Jag vill ha den där, sa jag och pekade på lugna valpen med jättemage.
Klart!!!!
Min kompis blev HELSTEL. stirrade på mig och sa :
"Nämen du vet man ska välja en valp som är lite framåt...
Har lite GO i sig, och DU KAN väl TÄNKA på saken lite först INNAN du bestämmer dig
för vilken valp du vill ha???
Och ringa tillbaka senare ..."
Underförstått :
Bestäm dig inte NU, jag ska minsann ha ett snack med dig på vägen hem sen!!!
Du köper FAAAN ingen hund här!!!!
Knarkisen började svamla om hur många det var som hört av sig och skulle komma och titta på valparna.
FÖRST TILL KVARN får först mala...
Livsfarligt att köpa hund sådär, men jag skulle ha " den lugna, lilla, tjockaste valpen " bestämde jag mig för.
Sagt och gjort, "papper skrivna ", vi drog och min bästis var INTE nådig i bilen hem.
Hon undrade om jag var riktigt KLOK i huvudet, Fan...
Hon svor och föreläste om regler och paragrafer när man skulle bedöma hundar/valpar.
OCH en blandras....
Det var nästan det VÄRSTA av allt!!!!
Ingen stamtavla och ingen koll på eventuella sjukdomar i "släkten"...
Och hunden var ALLDELES för LOJ, för att det skulle vara bra..
HJÄRNSKADOR, hade jag hört talas om det????
Jag blev förbannad tillbaka och sa att DET ÄR MIN HUND och jag som ska ha den.
Jag vill ha en promenadkompis!
Fel svar igen...
En KOMPIS...
För fan, jag hade väl KOMPISAR så det räckte och en KATT... och en HÄST...
Så kom jag hem.
Och meddelade min mor och far att det skulle flytta in en HUND i huset om 4 veckor och då tog det hus i helvete där med.
Notera att jag var 22 år gammal vid tillfället och ALLA ville bestämma att JAG inte skulle köpa hund.
Av KNARKARE dessutom.
BLANDRAS med schäfer i sig, VÄRSTA SORTEN....
Jag svarade bara att :
VI BOR INTE IHOP och jag bestämmer själv om jag vill köpa hund eller inte.
Jag jobbar, betalar hyra, betalar hästen, tar hand om katten och nu ska jag köpa en hund oxå.
" Du har väl för fan så det räcker, gapade farsan...
Ska du starta ett ZOO eller?"
Jepp, sa jag, precis min tanke...
Kalabalik och sura miner från alla håll och kanter :(
Efter 2 veckor ringde telefonen och det var KNARKIS-frun.
Dags att hämta valpen.
OM JAG SKULLE HA DEN...
Jo, det skulle jag ju men valparna var väl bara 7 veckor och man ska väl inte hämta hem dom förrens dom är 9 veckor???
Ja, men nu behövde dom bli av med valparna, så det var brådis, take it or leave it...
Antar att dom behövde pengar till....
Knark eller nå´t...
Snabbt.
Jag sa att jag skulle komma på eftermidddagen när jag fixat skjuts.
Ringde min BRUKSHUNDSKLUBBS-bästis och hon ställde upp.
Mini-föreläsning igen på vägen ut och en hel del suckar från henne.
Och valpen var inte på LÅNGA VÄGAR mogen att lämna sin mamma.
Bla, bla, bla...
Flisan skulle egentligen heta Humlan.
Men vi kom hem.
Bekanta sig med trädgården & bus i trädgården.
Humlan fick tag i kvastskaftet på sopkvasten.
Satte igång och gnaga så FLISORNA yrde och det blev FLISAN istället för Humlan...
Min kompis sa:
Hon kommer ganaga sönder ALLT, stackars dig.
Men se där hade hon fel...
Flisan var bara intresserad av pinnar och inte av skor eller något annat GNAGVÄRT som "vanliga " valpar.
Jag behöver väl inte ens nämna att det knappt tog en KVART så hade både morsan och farsan blivit hopplöst förälskade i Flisan efter hemkomsten.
Deras stackars pudel blev förpassad till STRUPSTOCKEN nästintill efter att Flisan gjort entré.
Pappa försökte väl hålla uppe skenet lite mer att Katinka var bättre än Flisan men det höll ju inte så länge...
Katinka var ju inte direkt en hundägares DRÖMHUND...
Beroende på att hon aldrig fått nån uppfostran, ALLS.
Här är jag och Flise-grisen när hon är 4-5 månader...
Så hem kom hon, min ständiga följeslagare de föjande 14 levnadsåren hon hade.
Fyra sista bodde hon ju dock som pensionär och artrossjuk hos mammsen och pappsen men i samma hus och med samma kärlek.
Hon kunde bara inte hänga med i mitt tempo längre...
Och så mycket storys det kom att bli med detta knippe Glädje-och-kärleksrus till hund.
Här är Flisan i sitt " RÄTTA " element.
Vatten och pinnar, bättre kunde man ju inte ha det i " Flisan-världen "
Flisan på stranden var en YSTER, leksugen hund...
Stressad om hon var tvungen att sitta still...
Om vi var på stranden i 5 timmar ville Flisan BADA och springa efter pinnar i 5 timmar.
Vi skulle helst delta i dom aktiviteterna oxå...
När man var hemma och sa till henne " Gå och lägg dig " la hon sig ner, var knäpptyst och lugn.
Inga problem.
BEACH-Flisan sprang ut i vattnet det första hon gjorde, simmade, badade, letade leksak och sen ville hon att det skulle vara FULL FART hela dagen!
Ligga i skugga och vila ville hon inte höta talas om.
Vila det kan man göra i graven tycktes vara hennes motto på stranden.
Vi människor, ville sola och slappa.
Det gillades inte...
Först fick hon " leka av sig ".
Sen berodrades hon att ligga ner.
Hon la sig SPÄND som en STÅLFJÄDER...
Nosen riktad mot vattnet och så började hon gnälla.
Och titta på en.
Vibrera i hela kroppen.
Fortsätta gnälla.
Titta på vattnet...
Osv...
Tills det blev OUTHÄRDLIGT att lyssna och se på denna spända Beach-hund som inget hellre ville, än ut och bada...
Tillslut var det bara att släppa hunden och hon fick roa sig själv ett tag.
Då var hon ju så ÖVERLYCKLIG att få vara fri igen, så leka själv ett tag var helt OK!
Så när hon tröttnat på det då var det bara en TIDSFRÅGA innan man hade en DYGNSUR hund hängande över sig som pockade på uppmärksamhet och LEKLUST....
Själv var man solvarm och nöjd men så helt plötsligt PLASKBLÖT, sand-ner-stänkt och ÖVERSKUGGAD av Flisan..
Och en puss kunde man ju få oxå.
Ja, ni som varit med känner ju till det där ;)
Det var värre ÄN att ha barn med sig på stranden.
Man fick helt enkelt turas om att bada och leka med Flisan när man var på Playan.
Den roligaste storyn var när pappa tog med sig Flisan på en eftermiddagstur en sensommar dag.
Jag jobbade.
Pappa och hunden hade spenderat dagen i ett varmt hus och han tänkte att dom skulle åka ut till Brissund och hunden kunde få bada lite...
Dom kom ut till stranden och det var folktomt.
Flisan flög ut i vattnet som ett jehu och simmade.
Utåt, till havs.
Pappa kallade på hunden som simmade inåt igen, lydig och snäll.
Så stannde hon på lagom avstånd och började simma fram och tillbaka framför pappa.
Så satt pappa där en kvart och tyckte att nu räckte det, nu skulle dom åka hem igen.
Ropade på Flisan som låg och simmade fram och tillbaka ute i vattnet ett par meter framför honom.
Flisan noterade och fortsatte simma, fram och tillbaka.
ONÅLIG för pappa som inte kunde ta sig ut i vattnet med dåligt ben och allt.
Han kallade och lockade.
Den väluppfortade Flisan valde att ignorera pappa för hon visste ju vad som väntade förmodligen.
Åka hem från vattnet...
Och det tänkte hon inte göra.
Hon simmade på...
Fram och tillbaks, fram och tillbaks...
I 1½ timme innan hon var nöjd och farsan hade gapat sig hes.
Då kom hon upp och var nöjd.
Farsan var urförbannad men kunde inte låta bli att skratta i slutändan ändå.
Och vi andra oxå...
Man kunde se henne fastän man inte ens var där.
Nu skulle man ju då kunna tro att Flisan var väldigt ouppfostrad när man läser detta.
Men det var hon inte.
Jag behövde inte ens gå VALPKURS eller lydnadskurs med sötnosen.
Jag fick tips och råd av min bästis, dom följde jag, tränade hemma.
Hon var som sagt mycket lättlärd och snabb så när jag frågade min kompis lite senare om jag skulle gå nån kurs sa hon :
Varför det?
Hon kan ju grunderna, lyder dig, är snäll.
Du skall inte tävla eller ha henne som brukshund.
Det behöver du inte om du inte vill...
Hon är ju en familjehund.
Ja, hon blev ett LYCKOKAST trots dåliga odds...
Jag brukar ju ALLTID skryta om det faktum att Flisan kissade inomhus EN ENDA gång som valp.
Och sen aldrig mer...
Hon väckte mig till och med på nätterna med att gnälla, då visste man att det var dags och så fort ut med henne och hon kissade eller bajsade.
Hur många har haft det så?
Dom flesta får kämpa länge innan dom får sina hundar rumsrena.
Jag hade det LYXIGT-enkelt med henne.
Så den där fluffiga, mjuka pälsen.
Flisan hade päls som en TOP MODEL på catwalken ;)
Hon såg NYFÖNAD ut och VIND-I-PÄLSEN liksom...
Fastän hon satt still, innomhus.
Hon fick hänga med på det mesta och det gjorde hon gärna.
Resor, party, Flisan var en väldigt social hund.
Hon älskade action men var lugn som en filbunke när det krävdes.
Alltid när jag fick besök eller folk kom från fastlandet så var det första folk frågade :
" Var é Flisan ?"
Inte "Hej vad kul att se dig", utan "Var é Flisan"?
Flisan älskade barn.
Här med min kompis dotter.
Hon gillade barn för dom lekte bättre än vuxna ;)
Barn kunde göra VAD SOM HELST med henne och hon gjorde inte en MIN av obehag.
Det kan sägas mycket om IDIOTISKA hundägare som litar blindt på sina hundar och säger att :
" Han är så snäll, skulle inte göra en fluga förnär" ...
Och så får hunden spader en vacker dag och hugger ett lekande barn rakt i fejan...
Inte Flisan.
Aldrig, hon var stabilare än en BERGSKEDJA i psyket.
Jag hade alltid stenkoll på henne såklart när hon var med barnen, men aldrig en MIN som sagt av obehag från henne.
Hon vart nog deprimerad vid EN KORT tidpunkt i sitt liv...
Och det var när Sonen var nyfödd och vi skaffade en ny katt igen.
Då var hon ledsen.
Sonen märkte hon rätt snabbt att han var ingen konkurrens för hon fick lika mycket uppmärksamhet ändå.
Och motion.
Men när den nya kattungen kom och först FRÄSTE, spottade och KLÖSTE henne.
För att sedan vilja bli bästis DIREKT och ligga på FLISANS bädd och MYSA med henne samtidigt som hon gnagde Flisan på svansen.
DÅ....
Såg hon rent BEDRÖVLIGT ledsen ut...
Då såg hon ut att tänka:
Varför gör ni så här mot mig?
Vill ni ta livet av mig???
Först en unge och sen DET HÄR!!!!!
Jag har det till och med på kort.
Men det gick över efter en vecka ;)
Sen var hon sitt vanliga glada, studsiga jag igen.
Shit..
När jag ser på dom här bilderna VÄRKER det faktiskt i hjärtat efter henne.
Hon har varit död ETT år.
Men det skulle lika gärna kunna vara så att det var igår, känns det som.
Jag har skrivit SPALTMETER idag och jag skulle kunna skriva massor om denna vackra, fina hund som nu skuttar hos Gud uppe i himlen.
Och alla ni som "kände" henne vet vilken GULD-HUND hon var.
Himla blödig och längtar efter Flisan, Flise-Grisen, Puppyn, Tiger, är jag efter att ha läst "Marley".
Önskar att man kunde vrida tiden tillbaka och hon skulle kunna vara levande och bara 2 år igen.
Men det kan man ju inte...
Snyft.
Nä, jag får sluta för idag.
Sticka lugnt.
Kommentarer
Trackback
