Stickqvick & Sytok

Något har hänt...

Jag undrar om sambon fått nytt jobb.
Något HEMLIGT.
Eller något STORT.
Kanske något CHEFSJOBB???

För sambon, han har börjat se ut som en STEKARE här hemma.
Han ser ut som en V.I.P!
Very important person.
Väldigt viktig person...

Han har skaffat ett LYXIGT HEADSET till MOBILEN!
Och STORT är det, en riktig MOJÄNG liksom.
Inga små löjliga proppar nu inte, utan en JÄTTEKORV som hänger från örat.
Och nu...
Har JÄTTEKORVEN VÄXT FAST i örat på honom.
Han måste ha på sig det hela tiden.
Här hemma också.
Och det ser OTROLIGT fjompigt ut.

Precis som om han väntar sig viktiga "business calls", beslut som ska fattas av CHEIFEN himself...
Och han måste vara tillgänglig för "sina anställda".


(sambon, the cheif in action ;)

"Bla, bla, bla, säger han här, skicka över det VIKTIGA PAPPRET så skriver jag under det!"

Eller att KUNGEN ska dyka upp, och han plötsligt har börjat jobba som BODYGUARD...


(sambon, the bodyguard in action, fast med FÖR LITEN plupp i örat ;)

"Bla, bla, bla, jag flyttar mig till vänster om Hans högra majestät, du kan gå tätt bakom..."

Och till skillnad från mig så BOR sambon sambon med sin mobil.
Han kan inte släppa den en sekund, eller lägga ifrån sig den ELLER (gud bevare mig) lägga den i ett annat rum...
Nä, FY så läskigt.
"Min mobil och jag, vi är ETT", det är hans slogan!

Medans JAG är mer:
Kan du RINGA min mobil så jag kan se OM jag HITTAR DEN.
Va fan är den, jaha, ingen ringsignal som funkar.
Borta...
Skitsamma.

Men nu har han alltså tagit det ÄNNU snäppet längre, nu går han runt med den där JÄTTEKORVEN hela dagarna.
Och igår kunde jag inte hålla mig, jag pikade och fjantade mig.
Och sambon han blev sur att jag tyckte hans NYA LEKSAK/jättekorv såg fjompig ut att gå med här hemma.

Hans argument blev:
"Jamen jag behöver den när jag jobbar och kör taxi!"

Motargumentaren jag:
Ja, fast du JOBBAR inte nu, du är LEDIG...?
Eller hur?

Nytt försök av sambon:
Jamen jag BEHÖVER den för jag vill inte HÅLLA DEN mot HUVUDET så mycket, det är inte BRA!!!"

Underförstått att han skulle vara rädd för HJÄRNCANCER av strålningen typ...

Motargumentaren jag:
Ha, ha, ha, ha, ha, ha, ha ,ha, ha, ha, ha, ha, ha...

Och så hade jag en VÄLDIGT spetsig kommentar att fälla, men höll inne med.
Jag ville säga:
Du, då finns det NOG ANDRA saker du borde tänka på FÖRST, om du är rädd för att få cancer, och inte mobilstrålningen.
SÅ många samtal får han inte så han behöver vara rädd för det, den saken är klar.

MEN...
Jag kan APSELUT köpa argumentet att han ska ha den på jobbet, medans han kör!
MEN...
Här hemma...
Nä, det känns bara fånigt, och SER fånigt ut.
Troligtvis är det kanske en släng av "JAG HAR SKAFFAT MIG NÅGOT NYTT" och jag vill leka med den.
Jag hoppas det går över.
För jag får en sådan där känsla av...
TÖNTIG PRYLBÖG och "Icke tillgänglig" när jag ser honom.

Och när jag ÄNDÅ är inne på temat MOBILTELEFONER så tänker jag genast på TILLGÄNGLIGHET och "Avskärmning av UMGÄNGE".
Eller "Icke tillgänglig" som jag skrev ovan.

Är det något jag stör mig på väldigt mycket...
Så är det FOLK med mobiler som är MER UPPTAGNA av sina mobiler, samtal FRÅN mobilen eller sms, än dom personer dom umgås med.

För några år sedan var jag på en tjejmiddag.
Vi var fem tjejer som var hembjudna till en vän på middag.
Alltså var vi SEX personer runt middagsbordet.

TRE personer hade sina mobiler med sig som MIDDAGSGÄSTER på bordet!
Alternativt en väska precis under bordet.

Så när vi satt där och FÖRSÖKTE föra ett samtal, en konversation, umgås...
Då satt dom tre samtidigt och sms:sade som tokar, skrattade åt SMS som vi andra inte hade en aning om och var, ringde upp folk och tillslut...
Fick en av mina bästisar nog, hon blev skitarg och tyckte det var dålig stil att dom höll på och var MER intresserade av sina mobilvänner än OSS som satt runt bordet. 
Och jag...
Kunde bara HÅLLA MED, när hon sa ifrån, vågade jag också göra det.
Det blev en ganska hätskt debatt runt middagsbordet när "mobilmarodörerna" försökte försvara sig, men tillslut lades mobilerna bort och middagen blev GEMENSAMT UMGÄNGE!

Men det är inte FÖRSTA eller SISTA gången jag är på middagar eller bara har UMGÄNGE, när folk hela tiden sitter och UMGÅS MER med sin MOBIL än sällskapet dom befinner sig i.
Det händer konstant.
Och DET...

Är så djävla OARTIGT!!!!!
Och uppfostrat, skulle jag vilja tillägga.

SJÄLV...
Som jag skrev förut, så vet jag KNAPPT vart jag har mobilen när jag är hemma.
Oftast ligger den i sovrummet och kollas av...
Kanske EN gång per dag, möjligen TVÅ.
Ska jag ut och gå har jag med mig den, men oftast i egenskap av att RADION används, och då är jag själv!

Ska jag BORT har jag med mig den i jackfickan och svarar oftast INTE på samtal om jag inte hör att den ringer/durrar FLERA gånger.
Men eftersom min ringsignal ibland funkar, ibland inte, så missar jag oftast samtalen.
Ringer det flera ggr KAN det ha hänt något, men en ringning är ju nästan alltid =
"Jag ringer upp sen" för mig.

Sitter jag och fikar så svarar jag endast om det är mamma, sambon ELLER hemligt nummer, får då kan det vara viktigt.
Då kan det ha hänt något.
Hemligt nummer kan betyda något om sonen eller jobbet, när jag nu jobbar.

Sms svarar jag numera på EFTER mitt umgänge, jag försöker LEVA som jag tycker NUMERA.
Men jag har faktiskt aldrig, kan jag säga med rent samvete, varit GIFT med min mobil!

Men när den/dom man träffar sitter och är mer upptagna av sina mobiler, sms, samtal och gud vet vad...
Då har jag blivit VÄLDIGT INTOLERANT!
Väldigt.
Inte att jag är så MODIG som min kompis som sa ifrån vid den där middagen, MEN JAG TÄNKER desto mer!
Och blir irriterad inombords.

Antingen stannar man hemma och UMGÅS med sin mobil...
Eller så gör man sig ICKE BESVÄR att umgås med mig, så tänker jag.
Min tid är VIKTIG, då vill jag inte sitta med en person har 1000 och en saker på gång samtidigt som jag sitter bredvid och fånler.
RESPEKT!!!

Samtal och sms som KÄNNS viktiga ska man apsleut svara på.
Men resten...
Lägg ner!
SÅ viktig är man nog inte så man måste sitta och vara upptagen när en person sitter och väntar på "sin tid".

Och faktiskt, även om man är ett större sällskap, eller lite mindre...
När någon sitter och fipplar konstant med sin mobil, det STÖR mig också.
Även om det inte drabbar mig på samma sätt som när man bara är två.
Nä, mobiler är ett hjälpmedel ibland och ett OTYG för det mesta.
Nu ska jag ut och promenera, för nu lyser solen NÄSTAN

Bara JAG och MIN MOBIL !
Sticka lugnt.

P.s. Nu har jag iallafall varit så modig så att jag skrivit vad jag tycker om mobilumgämge här på bloggen, så nu VET ni vad jag tycker om att ha en "Trekant" eller "Flerkant" med er och era mobiler D.s.