Höstlik luft...
Var ute med hunden imorse, tyckte det kändes höstlikt, kallt i luften...
Tittade på termometern, 17 grader.
Igår var det ju sommarvarmt, idag HÖST.
Jag blir halvdeppig.
Skitsamma, sommaren är inte slut ändå, det kommer fler stranddagar!
Idag blir det dock lite varmare kläder, SUCK.
Fick en fråga på bloggmailen om varför jag inte är tydligare och säger till folk när deras barn invaderar min filt och hund...?
Ja, det kan man ju undra, sitta här på bloggen och gnälla istället för att säga ifrån.
Svar:
Ja, jag må vara duktig på att säga ifrån i många sammanhang, men när det gäller barn och föräldrar har jag det svårare.
Jag vill varken genera eller vara taskig mot ett barn, jag vill att föräldrarna ska vara föräldrar och VETA vart gränsen går.
Jag vill att dom ska vara som jag, och säga ifrån till mitt barn när jag tycker att han är för jobbig eller ouppfostrad.
Men så har jag haft ett väldigt lätt barn också.
Och själv...
Var jag väldigt väluppfostrad (bland folk ;), och lägger till lillgammal!
Så jag kanske må framstå som en knäppgök här ibland, men jag vet iallafall hur jag ska bete mig om jag måste 
Annars så är det ju medeltidsveckan som hägrar här hemma, och sonen är eld och lågor.
Jihaa, säger mamma Madde (not).
Han ska ha med sig en kompis, jag...
Har ingen kompis med mig.
Kanske jag borde ringa någon, så jag får lite S.O.S-medeltids-vuxensällskap också.
Fröken Fiskmun ligger brevid mig och luktar inte lika illa som hon har gjort.
Det verkar läka rätt bra i munnen och idag var det inte rödblodigt på såret heller.
Naturen sköter sig bra verkar det som.
Det ÄR lite fisklukt, men då går det åt rätt håll iallafall.
Igår, när jag skulle sova, läste jag min nya bok, "Min kamp".
Ja...
Nu har jag kommit fram till när Karl-Oves pappa dött, och Karl-Ove är ju då författaren.
Mm...
Och det som slog mig att HAN beskrev en känsla som jag också känt när min pappa dog:
Lättnad och likgiltlighet.
Ja...
Jag blev lite tagen på sängen, jag har aldrig varken läst eller hört någon säga så i hela mitt liv när någon förälder dör.
Men det var så skönt att läsa vad författaren skrivit.
Jag har ju i mitt senare liv valt att fokusera på min barndom som var fantastisk med min far.
Sen valde han en annan väg, missbruket och alkoholen, och då...
Vart ju allt annat än fantastiskt!
Så när min pappa dog, var jag naturligtvis ledsen, men ändå lättad.
Nästan lite glad.
Både för hans skull och för vår.
Att han kanske äntligen fått frid i sin själ, vad det nu var som plågade honom.
Jag var lättad att slippa skammen för den han blivit.
Och märkligt nog ganska likgiltlig.
Jag kommer nog utveckla detta resonemang vidare, men jag blev på något sätt glad att åtminstone EN människa där ute i världen kunde beskriva samma känsla som JAG haft.
Kanske fler har haft det, men aldrig vågat sagt eller skrivit det.
Man ska ju alltid vara "på ett sätt" i vissa sammanhang, och den mallen följer man ju allt som oftast.
Människor är så bra på att hålla svåra saker inom sig...
Det är inte jag.
Jag vet att när jag skrivit saker här, eller sagt i mitt vanliga liv, kan andra också våga öppna sig.
Att våga visa "skiten", det är ibland inte så farligt, utan ganska befriande, att inte vara ensam om jobbigheter eller känslor...
Är skönt.
Nåväl...
Jag gillar boken, den är utlämnade, tråkigt vardaglig ibland, beskrivande, jag ser mig själv i vissa delar.
Igår, var jag som sagt glad att någon mer kan känna som jag själv känt.
Befriande.
Nu...
Dusch, stan och medeltidstjofräsare.
Tjofräs.
Vem vet, kanske jag kommer hem här och tycker det varit... KUL...?
