Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

Spattig som en Milou på kokain...

Dagen är över och jag med den.
Den känns ofruktsam och inte mycket har kunnat bli gjort.
Jag hatar såna dagar, hatar.
Fast jag är glad att jag haft mitt lilla gladpiller som ett lenande prozac.

Jag och Milou tog för första gången en liten social tur ner PÅ STAN, sent på eftermiddagen, till Indiska.
För jag hade en klänning där som jag hängt undan.
Planen var att jag skulle testa att gå med henne bland lite mer folk, typ början på Adelsgatan då, fråga på Indiska om jag fick ta med mig Milou in, och SNABBT hämta ut klänningen.
Det gick sådär.
Gå på Adelsgatan gick finfint, hon gick så bra och lugnt och brydde sig inte nämnvärt om andra.
SKITBRA, tänkte jag, den här sociala träningen går skitbra!
Tills vi kom in på Indiska.
Hon var mer än välkommen att följa med in, bara ett problem...
Hon blev ÖVERHOPAD av entusiastiska beundrare!!!
Först släkt till mig, sen OKÄNDA.
Släkten var ju helt okej, men när Milou väl får smak på "Gos och beundran på Indiska", då var det kört.
Stenkört.

Åh nej, hur fan kunde jag vara så DUM?
Hunden gick från "lugn som en filbunke", till "SPATTIG som en Milou på kokain och alla andra uppåttjack droger man kan tänka sig"!
Hon blev superhög, på spattighet.
Jaha, och på hemvägen var hon lika spattig, kunde inte gå klokt utan jagade som en galning.

Smart, not, not, not.
Ja, ja, det var dumt, men detta var en engångsföretelse.
Och så vet jag det till nästa gång när vi är bland lite mer folk på stan:
Alltid hålla sig i rörelse så går det bra, inte låta fröken Stjärna stanna och bli beundrad...
Då kan det stiga henne åt huvudet och hon ballar ur fullständigt!

Vi har även gått en liten runda nu på kvällen, den vanliga kvartersrundan.
DEN var iallafall superlugn och hon gick som vanligt.
Nu ska kaninen plockas in, jag ska gå och lägga mig.
Imorgon blir det jobb.
Sen SEMSTA!!!
(dvs semester ;)