Anar jag en sömntuta...?
Igårkvälls, innan läggdags, vart det tre rastningar av Milou inom loppet av en timme.
Sonen tog en, jag en och sambon en.
Det visade sig vara jättebra!
Jag somnade väl i runda slängar 23.00 och vaknade vid 06.40 med ett ryck.
HUNDEN, KISSA!?
Har inte hört ett smack av gnäll under natten, och ingen har kunnat gå ut med henne, för det hade jag hört direkt.
Så lätt som jag sover.
Tittade på sonens madrass, där låg han och Milou ihoprullad på hans kudde och...
SOV.
Jaha, tänkte jag, nu har hon väl kissat på golvet.
Finkammade golvet efter färskt kiss eller intorkade kläckar...
Inte en fläck någonstans!
Jag räknade timmar sen sista kissen, SJU TIMMAR och 40 minuter!
Wow, nä, såg jag rätt?
Jodå, jag såg rätt.
Vågar jag tro att vi har en ny Flisan här?
Visserligen får man ju köra hårt på dagarna med mycket rastning, men ändå.
Vi hade fått sova hela natten utan avbrott, GUD så skönt.
Det behövde verkligen jag, så trött som jag varit torsdag, fredag och lördag.
Så jag och Milou gick ut på en liten kisstur förut i trädgården, sen har hon legat och myst brevid mig när jag ätit frukost.
Och faktisk sovit igen.
Och hon sover fortfarande.
Anar jag en sömntuta, som RESTEN av min familj?
Jag trodde att hon skulle vara full i bus efter sju timmars sömn, men icke då.
Hon stenslocknade igen.
Ja, och jag ser Dr. Phil och bloggar.
Sämre kan man ju ha det 
Och förresten, jag skrev FEL TID igår om det där med hur länge vi satt i bilkö igenom Stockholm.
Jo, det var ÖVER en timme, men exakta tiden var 1 timme och 55 minuter (sambon hade kö-tidskoll...)
Sug på den ni!
