Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

Jag filosoferade...

Promenad med Milousan var PRECIS rätt medicin för min pms idag!

Ut kom vi och länge var vi ute och klättrade.

Jepp, det blev det "oplanerade" Hällarna idag.

Vi svettgick ut längs vägen, och när vi vänder och ska ta Hällarna hem, då klättrade vi nedför berget istället.

Ja, varför göra det lätt för sig och ta trapporna vid Kneippbyn när man kan hasa ner längs en omöjlig stig och hålla i sig i slånbärsbuskar längs vägen...?
Klart man hasar när man ändrar promenadrutt "bara sådär"...

 

 

Här har vi den lätta biten av berget, Milou står på kanten till stupet...

Där jag då fick hasa ner, och hon sprang!
Vid stupet, tjofräs...

 

 

Men ner kom vi och värt mödan var det, för nedre delarna av Hällarna är ju NJUTAR-delen...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, det går inte annat än att säga att vi har det så jävla lyxigt att ha det så vackert där vi bor!

Och det bästa med "nedre" delen av Hällarna är...
Att man jämt är själv!
Jag har under alla, alla, alla år aldrig träffat på mer än EN enda person här nere.
Och det betyder inte att det inte ÄR folk som går här, men det är väldigt få som gör det, så man är ensamen om härligheten.

 

Jag satt på stenstranden och njöt av havet medans Milou sprang runt och försökte hitta något att jaga, hon underhöll sig själv, och jag kunde bara sitta och filosofera.

Sen började vi klättra uppåt, tog en gammal stig som jag inte klättrat sen jag var liten/ung.
Men då var man liten och smidig.
Nu är man äldre och...
Lite mindre smidig.

 

 

Och jag kan säga att när vi kom på sluttampen av denna stigen (uppstigningen), då var jag glad att jag har en liten hund!
Grejen är att det är så himla brant och sista biten är man tvungen att faktiskt klättra på bergsväggen!
Så jag fick lyfta upp hunden i omgångar till olika småplattåer, och sen klättra själv, lyfta, klättra.

Ja, så det var vår start på dagen, inte diekt något att klaga på 

Sonen har varit och spelat fotboll och morsan...
Har fått KRÄKSJUKAN!
Dessvärre, stackars henne.

När jag kom hem från promenaden var det ganska sent, runt lunchtid, och tidningarna låg kvar i källartrappen.
Mhm, va, har hon inte gått upp ännu, tänkte jag, och gick in i hennes lägenhet.
Hallå?
Dödstyst.
Okej, mot sovrummet, dörren stängd, HALLÅ...?
"Hallå...", hörde jag en svag röst därinnifrån.

Jag öppnade, och där låg hon i ett kolmörk rum med en SPYHINK vid sidan av sängen.

 

"Er´u sjuk?"
- Ja, jag har kräksjukan...
(Irk)
Jag undrade om hon behövde något, ska jag köpa något som du kan äta, dricka?
Nope, hon spydde upp till och med vatten.

Oki, här är telefonen, RING om du behöver något.
Och så backade jag ut baklänges från smittohärden och sprang upp och tvättade händer och spritade dom därefter.

Samt lite sprit i ansiktet också...
Bara för att liksom.

Och funderade på hur mycket jag egentligen umgåtts med morsan dom senaste dagarna...?
Inte så väldans mycket.

Sonen däremot har det, och jag har pussat MYCKET på sonen.

(Irk)

Ja, ja, den som lever får se, men jag bara hoppas att ingen annan i huset åker på det nu.