En ordinär skräckis...
God morgon!
Det blev sent igår.
Inte sent som i att jag var ute igårkvälls utan sent som i "hundpromenaden blev sen och lång".
Ja, när jag kom hem från stranden var det sent...
... jag lagade mat och när vi ätit middag var väl klockan 19, sen var jag tvungen att låta maten sjunka ner innan jag och hunden kunde ut och gå.
Vi kom iväg 20.30 och kom hem prick 22.
Vi kom iväg 20.30 och kom hem prick 22.
Gick härifrån till början av norra kyrkogården och tillbaka i ett lagom tempo, det var så varmt och skönt ute igår, ljuvligt och vackert, här Botaniskan...
När jag var klar med dusch och sån´t var klockan 22.30 och sen tjugo minuter senare satte sig jag och sonen och såg "The Ring".
Och alltså den filmen såg jag och bästisen tillsammans för typ en 11-12 år sedan ihop ute i deras hyrda hus ute i Hall.
Mitt i natten.
Vi höll på att skita knäck och ingen av oss kunde knappt sova den natten SÅ LÄSKIG tyckte vi att den var.
Mitt i natten.
Vi höll på att skita knäck och ingen av oss kunde knappt sova den natten SÅ LÄSKIG tyckte vi att den var.
Så såg jag och sonen om den ihop igår då som sagt och jag undrade:
Va, tyckte jag den här var läskig?
Den var ju inte ett dugg läskig.
Eller jo, första 20 minutrarna var läskig, sen var den inte alls läskig.
Hm, jag tror nog att kombinationen av att vara två tjejer långt ute i ödemarken i ett gammalt hus, ett knarrigt hus, totalt mörker där ute i ödemarken gjorde att jag och bästisen tyckte att den var läskigare än läskigast då.
Samt klassikern I EN ordinär SKRÄCKIS med allt det ovanstående "två ensamma tjejer i ett gammalt hus långt ute i ödemarken, ett knarrigt hus, totalt mörker där ute i ödemarken" gjorde att vi var vettskrämda.
Man visste ju inte vem som skulle kunna ta sig in och mörda oss båda två, eller om filmen vi just sätt skulle göra att vi skulle dö inom 7 dagar.
För det gick nämligen ett rykte, precis som i filmen att om man såg filmen så skulle man själv dö inom sju dagar.
För det gick nämligen ett rykte, precis som i filmen att om man såg filmen så skulle man själv dö inom sju dagar.
Vi var livrädda att telefonen skulle ringa precis när vi sett klart filmen, ingen telefon ringde dock och...
Vi överlevde båda två UPPENBARLIGEN (piju).
Stranden!
See ya.
Kommentarer
Postat av: Carita Liljendahl
Så fina bilder från en vacker miljö, likt balsam för själen.
Och en skräckis är väl alltid rätt då och då, om man inte får mardrömmar av dem :-)
Svar:
Madde
Trackback