Whiplasch...
Jag har varit tvungen att ta bloggpaus här i två dagar...
Efter mitt sista inlägg så brakade det ihop fullständigt här.
Min nacke gick inte att röra.
Så djävla ont så det var omänskligt.
Jag grät mig till sömns den natten.
Igår ringde jag VC och fick en tid direkt.
Jag kunde inte röra mig alls.
Stelare än en ELDGAFFEL i nacke och armar.
Ondare än någonsin.
Kom till läkaren, och gick ut därifrån med en remiss omedelbart till röntgen och diagnosen WHIPLASCH!!!!
Jag vart helt chockad.
Och började GRINA.
Och sa till läkaren att du är väl ingen expert på nackar, detta kan inte vara en whiplasch.
Det får man när man krockar med en bil i 70, 80, 90 km i timmen.
Jag har blivit påkörd i en radiobil...
Du, sa hon...
Det finns dom som ramlat baklänges och inte fallit speciellt hårt, som fått whiplasch...
Det blev en hel del till sagt men det orkar jag inte skriva om just nu.
Jag tog min remiss och fick gå ner till röntgen.
Kom in direkt.
Inga skelettskador.
Jaha...
Upp till VC igen och fick en ny läkartid om två veckor, diskusion DÅ om MR, och remiss till sjukgymnast.
Omedelbart.
Dra åt helvete, tänkte jag.
Jag är körd, for good.
Det strålar ju liksom ut i armarna och jag är...
OMOBIL minst sagt.
Stelopererad.
Invalid.
Sen fick jag ingen mer information.
Jag visste ingenting om vad detta innebär.
Mamma kom och hämtade mig och grinade.
Jag kände hur jag blev hårdare än sten.
Svårt att förklara, men det liksom "vävs in " i all olycka med huset också.
Bad till gud att det skulle gå fort hem, så jag slapp lyssna på hennes räddsla över mig.
Snällt i och för sig...
Men det spädde verkligen på min egen oro.
Sambon och mamma såg ut som två BLÖTDJUR och jag ville bara slippa DERAS oro.
Tack...
Jag kom hem och satte mig framför tv´n.
Stirrandes rakt fram.
Försökte göra mig ONÅBAR och isolera mig "i sällskap".
Om ni förstår vad jag menar...
Kunde liksom inget annat, och bara kände hur jag stelnade till ännu mer.
Omobil.
Såg framför mig ett liv som invalid.
För det är så jag känner mig just nu.
INVALID!
Idag.
Jag bestämde mig för att gå en promenad på morgonen.
Att sitta still, som nu, och röra armarna är som att sticka knivar i hals och nacke.
Ingen överdrift.
Jag gick en promenad och det kändes bättre att vara i rörelse.
Kom hem.
Duschade och satte mig.
Stelnade till fortare än ett stearinljus i kallt vatten.
Gick ut i verkstan och stod och målade.
Ringde sjukgymnasterna vid 13, när det var telefontid.
Den som jag hade fått remiss till, var på semester.
Nästa vecka var hon fullbokad blev jag upplyst om.
Sorry.
Om två veckor då????
Kvittrade kärringen i luren...
DÅ vaknade PITBULLEN i mig och jag sa:
Hörrudu du...
Jag skiter i VEM jag får komma till, men jag ska ha en tid NU!!!!!
Jag är livrädd här, och har så djävla ont så du fixar någon NU!!!!
Inte ett darr på rösten, jag bara RÖT.
Och jag fick en tid en timme senare.
När jag la på, grät jag.
Kommer dit och får träffa JESUS KRISTUS, himself.
Eller nästan iallafall.
Ut i väntrummet kom Mr. Motomoto!
Döpt efter flodhästen Motomoto i "Madagaskar 2" ;)
Nu är han ingen stor flodhäst, snarare TVÄRTOM...
Men han GICK som Motomoto...
När Gloria ser honom för första gången.
Självsäkert, släpande och manligt.
Jag nästan hörde "OoooO love to love you baby" i bakgrunden ;)
Eller Barry White kanske...
Nog om DET nu.
Tillbaka till hans KRISTUS-GÄRNING!!!!
Jag drog hela rasket.
Allt som hänt, vad som blivit de senaste dagarna.
Grinade som besatt.
(Och sa att jag vill inte bli INVALID.
Jag kan inte handarbeta.
Det är mitt livs knark.
Jag skiter i allt annat, bara jag kan handarbeta och konstnära mig i största allmänhet.)
Och sedan la Mr. Motomoto plåster på såren.
Förklarade ALLT som INTE den där djävla läkaren förklarade igår!!!!
Jag HATAR läkare från och med NU.
Både privat och i jobbet :(
Nu har dom ALLA, skitit i det blå skåpet.
Dom är så stressade och ointresserade av sina patienters välmående så det är inte klokt!
Tack och Hej, nästa!!!!
Whiplasch, Tack & Hej, nästa...
Ja, ni som vet vad som hände i våras, runt påsk...
Samma där...
Dock inte sjuksystrar man har träffat på i vården.
DOM verkar alltid ha ett ÖVERMÅTT av förståelse, tröst och mjukhet.
Men läkare...
BLÄ!!!!!!!!!
Stick och fucking djävla BRINN, säger jag bara!
Iallafall...
Mr. Motomoto förklarade stelheten och det onda som kommit nu med att:
Först sker skadan.
Man är fortfarande mobil ett tag till och mjuk i musklerna.
Sedan måste skadan läka.
Musklerna svullnar upp och stelnar till.
Det är kroppen som talar om för en att nu måste du ta det försiktigt, rör ej och ta det lugnt...
Om ca 1 till 2 veckor kommer detta ha svullnat av helt.
Då får man se vad som är bestående.
OM det blir något bestående.
Vilket han till 90% trodde att det INTE skulle bli.
Jag fick en hel del mer information och han kände FÖRSIKTIGT på kotorna.
På huvudet.
Armarnas rörlighet.
Läkaren igår däremot...
Hon tryckte för kung och fosterland och jag kände hur smärtan bara SKÖT ut i nacke och armar.
Så jag slutade grina.
Fick order om att jag inte får bära eller lyfta.
Gå var bra, ger bra genomströmning i blodflödet. (Och det märkte jag ju på morgonen )
Vrida huvudet i sidled, LITE, för det är det jag kan litegranna.
Upp och ner går inte alls.
Det är tortyrliknande.
Ringa läkaren och be om smärtstillande tabletter.
Oki, check...
Fick en ny tid på måndag, till Mr. Motomoto.
Jag hoppas han har rätt nu.
Och jag hoppas detta går över, för just nu är det SANNERLIGEN inte kul.
Bara att skriva detta är tortyr.
Så NU lägger jag av.
Återkommer när jag kan.
Sticka lugnt.
Efter mitt sista inlägg så brakade det ihop fullständigt här.
Min nacke gick inte att röra.
Så djävla ont så det var omänskligt.
Jag grät mig till sömns den natten.
Igår ringde jag VC och fick en tid direkt.
Jag kunde inte röra mig alls.
Stelare än en ELDGAFFEL i nacke och armar.
Ondare än någonsin.
Kom till läkaren, och gick ut därifrån med en remiss omedelbart till röntgen och diagnosen WHIPLASCH!!!!
Jag vart helt chockad.
Och började GRINA.
Och sa till läkaren att du är väl ingen expert på nackar, detta kan inte vara en whiplasch.
Det får man när man krockar med en bil i 70, 80, 90 km i timmen.
Jag har blivit påkörd i en radiobil...
Du, sa hon...
Det finns dom som ramlat baklänges och inte fallit speciellt hårt, som fått whiplasch...
Det blev en hel del till sagt men det orkar jag inte skriva om just nu.
Jag tog min remiss och fick gå ner till röntgen.
Kom in direkt.
Inga skelettskador.
Jaha...
Upp till VC igen och fick en ny läkartid om två veckor, diskusion DÅ om MR, och remiss till sjukgymnast.
Omedelbart.
Dra åt helvete, tänkte jag.
Jag är körd, for good.
Det strålar ju liksom ut i armarna och jag är...
OMOBIL minst sagt.
Stelopererad.
Invalid.
Sen fick jag ingen mer information.
Jag visste ingenting om vad detta innebär.
Mamma kom och hämtade mig och grinade.
Jag kände hur jag blev hårdare än sten.
Svårt att förklara, men det liksom "vävs in " i all olycka med huset också.
Bad till gud att det skulle gå fort hem, så jag slapp lyssna på hennes räddsla över mig.
Snällt i och för sig...
Men det spädde verkligen på min egen oro.
Sambon och mamma såg ut som två BLÖTDJUR och jag ville bara slippa DERAS oro.
Tack...
Jag kom hem och satte mig framför tv´n.
Stirrandes rakt fram.
Försökte göra mig ONÅBAR och isolera mig "i sällskap".
Om ni förstår vad jag menar...
Kunde liksom inget annat, och bara kände hur jag stelnade till ännu mer.
Omobil.
Såg framför mig ett liv som invalid.
För det är så jag känner mig just nu.
INVALID!
Idag.
Jag bestämde mig för att gå en promenad på morgonen.
Att sitta still, som nu, och röra armarna är som att sticka knivar i hals och nacke.
Ingen överdrift.
Jag gick en promenad och det kändes bättre att vara i rörelse.
Kom hem.
Duschade och satte mig.
Stelnade till fortare än ett stearinljus i kallt vatten.
Gick ut i verkstan och stod och målade.
Ringde sjukgymnasterna vid 13, när det var telefontid.
Den som jag hade fått remiss till, var på semester.
Nästa vecka var hon fullbokad blev jag upplyst om.
Sorry.
Om två veckor då????
Kvittrade kärringen i luren...
DÅ vaknade PITBULLEN i mig och jag sa:
Hörrudu du...
Jag skiter i VEM jag får komma till, men jag ska ha en tid NU!!!!!
Jag är livrädd här, och har så djävla ont så du fixar någon NU!!!!
Inte ett darr på rösten, jag bara RÖT.
Och jag fick en tid en timme senare.
När jag la på, grät jag.
Kommer dit och får träffa JESUS KRISTUS, himself.
Eller nästan iallafall.
Ut i väntrummet kom Mr. Motomoto!
Döpt efter flodhästen Motomoto i "Madagaskar 2" ;)
Nu är han ingen stor flodhäst, snarare TVÄRTOM...
Men han GICK som Motomoto...
När Gloria ser honom för första gången.
Självsäkert, släpande och manligt.
Jag nästan hörde "OoooO love to love you baby" i bakgrunden ;)
Eller Barry White kanske...
Nog om DET nu.
Tillbaka till hans KRISTUS-GÄRNING!!!!
Jag drog hela rasket.
Allt som hänt, vad som blivit de senaste dagarna.
Grinade som besatt.
(Och sa att jag vill inte bli INVALID.
Jag kan inte handarbeta.
Det är mitt livs knark.
Jag skiter i allt annat, bara jag kan handarbeta och konstnära mig i största allmänhet.)
Och sedan la Mr. Motomoto plåster på såren.
Förklarade ALLT som INTE den där djävla läkaren förklarade igår!!!!
Jag HATAR läkare från och med NU.
Både privat och i jobbet :(
Nu har dom ALLA, skitit i det blå skåpet.
Dom är så stressade och ointresserade av sina patienters välmående så det är inte klokt!
Tack och Hej, nästa!!!!
Whiplasch, Tack & Hej, nästa...
Ja, ni som vet vad som hände i våras, runt påsk...
Samma där...
Dock inte sjuksystrar man har träffat på i vården.
DOM verkar alltid ha ett ÖVERMÅTT av förståelse, tröst och mjukhet.
Men läkare...
BLÄ!!!!!!!!!
Stick och fucking djävla BRINN, säger jag bara!
Iallafall...
Mr. Motomoto förklarade stelheten och det onda som kommit nu med att:
Först sker skadan.
Man är fortfarande mobil ett tag till och mjuk i musklerna.
Sedan måste skadan läka.
Musklerna svullnar upp och stelnar till.
Det är kroppen som talar om för en att nu måste du ta det försiktigt, rör ej och ta det lugnt...
Om ca 1 till 2 veckor kommer detta ha svullnat av helt.
Då får man se vad som är bestående.
OM det blir något bestående.
Vilket han till 90% trodde att det INTE skulle bli.
Jag fick en hel del mer information och han kände FÖRSIKTIGT på kotorna.
På huvudet.
Armarnas rörlighet.
Läkaren igår däremot...
Hon tryckte för kung och fosterland och jag kände hur smärtan bara SKÖT ut i nacke och armar.
Så jag slutade grina.
Fick order om att jag inte får bära eller lyfta.
Gå var bra, ger bra genomströmning i blodflödet. (Och det märkte jag ju på morgonen )
Vrida huvudet i sidled, LITE, för det är det jag kan litegranna.
Upp och ner går inte alls.
Det är tortyrliknande.
Ringa läkaren och be om smärtstillande tabletter.
Oki, check...
Fick en ny tid på måndag, till Mr. Motomoto.
Jag hoppas han har rätt nu.
Och jag hoppas detta går över, för just nu är det SANNERLIGEN inte kul.
Bara att skriva detta är tortyr.
Så NU lägger jag av.
Återkommer när jag kan.
Sticka lugnt.
Kommentarer
Postat av: Karin
Kan inte annat säga än att jag vet hur det känns....och smärtan är outlidlig. Hoppas värken försvinner sen när svullnaden lagt sig.
Kram
Postat av: Tove
Oj oj, tunga besked men hopp finns ju att det läker bra! Ska hålla tummarna för dig! Kram!
Postat av: Bloggaren herself
Tack till er båda...
Och jag hoppas också att detta ger med sig.
Mycket har man varit med om men att det skulle gå så här illa av att åka radiobil det känns...
Overkligt.
KRAM!
Trackback
