Ångest av värsta sorten...
Jag mår inge bra...
Jag har ÅNGEST av värsta sorten.
När jag bakat klart, sonen kommit in och duschat, gick vi över till grannfrugan och sonens kompis.
Det var inte bra.
Jag säger bara: Kaninungarna!
Jag skulle INTE gått med, jag skulle stannat hemma, för nu känns det HELT kört.
Deras små fnuffisar hade redan fått komma ut i uteburen.
Och jag höll TYVÄRR på att dö av Fnuffis-begär!
OCH...
Jag fick en NY favorit, nu när dom blivit "vuxnare"( förut hade jag Caramell).
Det är den som är i mitten av bilden.
Jag döpte den till FUDGE (han har inget namn, han heter nr. 5 ;)
För han ser ut som en liten FUDGE-GODISBIT!
Och grejen är...
Min söta grannfru och sonens vän har velat ge sonen den förra kaninen, Caramell, i födelsedagspresent.
Jag funderade ganska länge och sedan sa jag: NEJ.
Det räcker med Leo och så måste jag kastrera honom isåfall, nej, det blev bäst med bara honom.
Och ÅNGRADE mig nästan genast (inombords), men tack&lov så var Caramell redan såld.
Så kommer vi dit idag och jag blev SJUK av den lille fudgefärgade sötnosen.
Vi har ju varit ganska ofta och hälsat på, och jag fattar inte att jag inte sett den.
Nu har jag beslutsångest.
Ska vi ha en kanin till?
Har man en kan man ju likväl ha två.
Och man kan ju lugnt säga att lille Leo lever med oss som om han vore en hund, eller katt.
Ja....
Jag är kär, och sonen skulle förmodligen dö av lycka.
Och...
Ja...
Fasen, jag skulle stannat hemma ;D
Jag får väl se.
Jag och grannfrun satte oss i solen och pratade medans barnen lekte, spelade fotboll, gjorde årets första HJULNINGAR, och ibland "klippte till" varandra ;D
Om ni har tröttnat på ordet underbar, ber jag om ursäkt...
Men det var underbart.
Bara och sitta där på uteplatsen och snacka lite skit, i värmen, i solen...
Så fick vi väldigt starkt citronvatten som barnen blandat ihop, och vindruvor.
Nice.
Livet känns bra :D
Sticka lugnt.
Jag har ÅNGEST av värsta sorten.
När jag bakat klart, sonen kommit in och duschat, gick vi över till grannfrugan och sonens kompis.
Det var inte bra.
Jag säger bara: Kaninungarna!
Jag skulle INTE gått med, jag skulle stannat hemma, för nu känns det HELT kört.
Deras små fnuffisar hade redan fått komma ut i uteburen.
Och jag höll TYVÄRR på att dö av Fnuffis-begär!
OCH...
Jag fick en NY favorit, nu när dom blivit "vuxnare"( förut hade jag Caramell).
Det är den som är i mitten av bilden.
Jag döpte den till FUDGE (han har inget namn, han heter nr. 5 ;)
För han ser ut som en liten FUDGE-GODISBIT!
Och grejen är...
Min söta grannfru och sonens vän har velat ge sonen den förra kaninen, Caramell, i födelsedagspresent.
Jag funderade ganska länge och sedan sa jag: NEJ.
Det räcker med Leo och så måste jag kastrera honom isåfall, nej, det blev bäst med bara honom.
Och ÅNGRADE mig nästan genast (inombords), men tack&lov så var Caramell redan såld.
Så kommer vi dit idag och jag blev SJUK av den lille fudgefärgade sötnosen.
Vi har ju varit ganska ofta och hälsat på, och jag fattar inte att jag inte sett den.
Nu har jag beslutsångest.
Ska vi ha en kanin till?
Har man en kan man ju likväl ha två.
Och man kan ju lugnt säga att lille Leo lever med oss som om han vore en hund, eller katt.
Ja....
Jag är kär, och sonen skulle förmodligen dö av lycka.
Och...
Ja...
Fasen, jag skulle stannat hemma ;D
Jag får väl se.
Jag och grannfrun satte oss i solen och pratade medans barnen lekte, spelade fotboll, gjorde årets första HJULNINGAR, och ibland "klippte till" varandra ;D
Om ni har tröttnat på ordet underbar, ber jag om ursäkt...
Men det var underbart.
Bara och sitta där på uteplatsen och snacka lite skit, i värmen, i solen...
Så fick vi väldigt starkt citronvatten som barnen blandat ihop, och vindruvor.
Nice.
Livet känns bra :D
Sticka lugnt.
Kommentarer
Postat av: Ingrid
Det var inget dåligt vårtecken!!
Postat av: Stickqvickan
Nej, det var NÄSTAN lika bra som dina blåsippor! :D
Trackback
