En tanke till en bullrig man med ett stort hjärta...
Idag vill jag sända en tanke till en man som var min läromästare och chef i 3 år och 9 månader...
Idag begravdes Pappa Janos.
1989, på hösten i oktober hade min pappa ringt Janos och frågat om han hade lust att ta sig ann mig som lärling.
Jag hade sommarjobbat som "alltiallo-skitgöra" hos en krukmakeri under sommaren.
Jag hade bestämt mig efter den sommaren:
Jag ville bli keramiker!
Jag frågade om jag kunde få fortsätta som krukmakarlärling, men fick nobben.
Ägaren till krukmakeriet jobbade inte där, utan drev inte bara krukmakeri utan också 2 affärer och hade en keramiker anställd.
Hon ville inte lära upp någon för hon visste inte hur länge hon skulle stanna kvar.
Men "skitgöra-slav" kunde jag få fortsätta som...
Nej tack, sa jag, jag ville mig skapa.
Så hem till pappsen och bad honom uttnyttja sitt nätverk.
Och så hamnade jag på "godkännings" intervju en vecka senare hos Janos på Keramik Hansegården.
Det första han gjorde klart för mig, på svenska med en väldigt stark brytning var:
"Jaaaa, jag hade inte tänka att ta in nån lärling här nu alltså.
Vahettenä, lära upp någon som sedan kommer bli en konkurrent, vet i fan...
(Så såg han lite butter ut)
Vahettenä, ska du bo kvar på Gotland framöver eller så du inte bara sticker mitt i alltihopa?
Du är ju så ung..."
Jag berättade om min TOTALA, traumatiska FLOPP i Stockholm bara 10 månader tidigare.
Flyttade till stockholm i januari -89, jobbade som barnflicka och hade sökt till Beckmans.
Totalt haveri runt påsken och ville bara hem till Gotland, hemflytt i början av juni.
Jag skulle typ INGENSTANS någonsin mer, förklarade jag.
Jag hade för tid och evighet bestämt mig för att mina fötter var så djupt begravda här i kalkstenen, att jag helst aldrig lämnar Gotland mer.
(Och det har ju faktiskt hållit i sig ;)
"Får jag se på dina händer, håll fram dom!"
Så gjorde jag det och han sa:
"Perfekt, dina händer är stora som DASSLOCK, du blir en bra keramiker!
Du får väl testa i några månader så får vi se om du kan bli nå´t"
Eh, ok, va bra då...
"Vahettenä, kom på måndag 09.00, prick.
Och du, det här är ett djävligt HÅRT jobb, är du beredd på det?"
Visst, sa jag lite nonchanlant, för jag tyckte minsann inte att krukmakeriet jag sommarjobbat på var speciellt hårt...
Det var REJÄL skillnad kan kan säga.
Sommarjobbskrukmakeriet jobbade som ett hobbyföretag.
Detta företag...
Jobbade med passion, året runt överlevnad, utveckling/det gamla och i ett djävla tempo.
Första 2 veckorna fick jag vara med storebror Thomas i företaget, se det övergripande i krukmakeriet och försöka sätta mig in i lite av varje.
Sen var det dags för att börja dreja.
Pappa Janos förklarade att det viktigaste en keramiker måste kunna är att centrera leran.
När det satt ORDENTLIGT, då kunde man göra vad som helst!
"Vahettenä, jag visar dig hur många gånger du än behöver, Thomas med, men du gör INGET annat än centrerar lera tills JAG bestämmer att det är perfekt, ok?"
Ok, sa jag, och tänkte kaxigt:
"Det sätter jag lugnt på några dagar!!
Och tänk så fel jag hade...
Jag satt i en HEL MÅNAD och höll på att bli tokig.
"Gör om, gör om, gör om, gör om..."
Jag grinade, tappade hoppet om att någonsin klara av att centrera och Pappa Janos sa:
VILL du lära dig så fortsätter du, annars lär du dig ALDRIG!
Och så höll det på dag ut och dag in...
Tills den en dag bara satt!
Jag fick BERÖM, en lerig klapp på huvudet och han undrade om det var värt tårarna?
Jepp, det var det verkligen.
Då fick jag fritt välja vad jag ville göra i några dagar, och jag ville dekorera, så då fick jag göra det och sen var det dags för nästa moment i drejningen, "hålet".
Men efter jag lärt mig centrera så gick resten skitsnabbt.
Och sen fick jag börja LÄRA MIG ALLA uppgifter i krukmakeriet.
Det var verkligen 4 år av blod, svett, HÅRT JOBB , skratt, högljuda diskussioner, TEMPRAMENT, svordomar, salami, meningsskiljaktigheter, samförstånd, festande, och en massa massa annat som jag aldrig skulle nämna här
.
Jag blev OMFAMNAD av en familj som var hel och halvt ungerska, en svensk mamma, en svensk gubbe på 80 + med snuskhistorier som slog det mesta och en pilsk labrador.
Så lägger vi till ungerska "gästjobbare" drejare och en dekoratör, konstnärer, sommarjobbare, sommarsäljare och gud vet vad mer...
Det var full fart JÄMT.
Jag lärde mig DISIPLIN, finslipa min envishet mot mitt mål, stå ut, stå ut och inte ge upp och jag lärde mig ANSVAR.
Jag fick ansvar, när jag var mogen för det och jag FIXADE ansvaret.
Något jag aldrig fixat i hela mitt liv med undantag från min häst då.
Pappa Janos var en speciell man med ett STORT HJÄRTA och ett häftigt temprament!
Han var stark, bullrig, rolig, jobbig, glad, envis, förbannad, snäll, omtänksam med ett rökskratt och ibland helt hopplös...
Jag kan fortfarande höra honom framför mig när vi satt i drejrummet, radion skvalade, och pratade om livet, nuet, familjen, typ det mesta.
Och jag satt med ryggen emot honom och nästan varje mening började han med sitt signum "vahettenä"...
Vilket var lika med:
Vad heter det...
Hans "Leta-efter-ord-ord".
Jag måste verkligen också tillägga att storebror Thomas var min klippa att luta mig mot i det mesta.
Han var den som var lugn, metodisk och med en ängels tålamod.
Ja, det var tider det.
En tid jag aldrig glömmer och alltid kommer bära med mig så NÄRA och fortfarande levande.
Och nu finns inte den bullriga, leriga bjönen längre.
Ofattbart, för det var som jag skrev till storebror härom kvällen, det känns som igår.
Jag fattar inte att det gått typ 20 år sen jag jobbade där.
Idag var det minnesstund och jag hade, från början bestämt mig för att gå.
Men så kände jag denna veckan att jag orkar bara inte, jag skulle förmodligen börja böla innan jag ens hunnit innanför dörrarna på den där minnesstunden.
Jag orkar inte träffa folk.
Jag är så slut mentalt.
Så skämdes jag, va fan så dåligt att INTE gå...
För gudarna ska veta att jag tänkt så mycket på min tid på Krukis sen jag fick höra att Pappa Janos gått bort.
MASSOR med minnen som bara vällt upp.
Jag ett litet mail till storbror Thomas, förklarade läget och att jag tänkt gå, men att jag är så slut.
Han förstod.
Och hans skrev till mig:
"Du ska veta att pappa älskade dig som en dotter på sitt bakvända, ungerska sätt..."
Wow, det kändes så fint att veta.
Så min tanke är att gå till hans grav och sätta en blomma så fort jag vet vart han ligger.
Och idag har jag tänkt MYCKET på honom, och jag har skapat.
Jag hoppas hans familj fick en fin stund och mindes allt det fina med honom.
Och jag har tänkt mycket på honom och jag har skapat.
Jag hoppas också att han har det bra där han är nu.
Sticka lugnt.
Idag begravdes Pappa Janos.
1989, på hösten i oktober hade min pappa ringt Janos och frågat om han hade lust att ta sig ann mig som lärling.
Jag hade sommarjobbat som "alltiallo-skitgöra" hos en krukmakeri under sommaren.
Jag hade bestämt mig efter den sommaren:
Jag ville bli keramiker!
Jag frågade om jag kunde få fortsätta som krukmakarlärling, men fick nobben.
Ägaren till krukmakeriet jobbade inte där, utan drev inte bara krukmakeri utan också 2 affärer och hade en keramiker anställd.
Hon ville inte lära upp någon för hon visste inte hur länge hon skulle stanna kvar.
Men "skitgöra-slav" kunde jag få fortsätta som...
Nej tack, sa jag, jag ville mig skapa.
Så hem till pappsen och bad honom uttnyttja sitt nätverk.
Och så hamnade jag på "godkännings" intervju en vecka senare hos Janos på Keramik Hansegården.
Det första han gjorde klart för mig, på svenska med en väldigt stark brytning var:
"Jaaaa, jag hade inte tänka att ta in nån lärling här nu alltså.
Vahettenä, lära upp någon som sedan kommer bli en konkurrent, vet i fan...
(Så såg han lite butter ut)
Vahettenä, ska du bo kvar på Gotland framöver eller så du inte bara sticker mitt i alltihopa?
Du är ju så ung..."
Jag berättade om min TOTALA, traumatiska FLOPP i Stockholm bara 10 månader tidigare.
Flyttade till stockholm i januari -89, jobbade som barnflicka och hade sökt till Beckmans.
Totalt haveri runt påsken och ville bara hem till Gotland, hemflytt i början av juni.
Jag skulle typ INGENSTANS någonsin mer, förklarade jag.
Jag hade för tid och evighet bestämt mig för att mina fötter var så djupt begravda här i kalkstenen, att jag helst aldrig lämnar Gotland mer.
(Och det har ju faktiskt hållit i sig ;)
"Får jag se på dina händer, håll fram dom!"
Så gjorde jag det och han sa:
"Perfekt, dina händer är stora som DASSLOCK, du blir en bra keramiker!
Du får väl testa i några månader så får vi se om du kan bli nå´t"
Eh, ok, va bra då...
"Vahettenä, kom på måndag 09.00, prick.
Och du, det här är ett djävligt HÅRT jobb, är du beredd på det?"
Visst, sa jag lite nonchanlant, för jag tyckte minsann inte att krukmakeriet jag sommarjobbat på var speciellt hårt...
Det var REJÄL skillnad kan kan säga.
Sommarjobbskrukmakeriet jobbade som ett hobbyföretag.
Detta företag...
Jobbade med passion, året runt överlevnad, utveckling/det gamla och i ett djävla tempo.
Första 2 veckorna fick jag vara med storebror Thomas i företaget, se det övergripande i krukmakeriet och försöka sätta mig in i lite av varje.
Sen var det dags för att börja dreja.
Pappa Janos förklarade att det viktigaste en keramiker måste kunna är att centrera leran.
När det satt ORDENTLIGT, då kunde man göra vad som helst!
"Vahettenä, jag visar dig hur många gånger du än behöver, Thomas med, men du gör INGET annat än centrerar lera tills JAG bestämmer att det är perfekt, ok?"
Ok, sa jag, och tänkte kaxigt:
"Det sätter jag lugnt på några dagar!!
Och tänk så fel jag hade...
Jag satt i en HEL MÅNAD och höll på att bli tokig.
"Gör om, gör om, gör om, gör om..."
Jag grinade, tappade hoppet om att någonsin klara av att centrera och Pappa Janos sa:
VILL du lära dig så fortsätter du, annars lär du dig ALDRIG!
Och så höll det på dag ut och dag in...
Tills den en dag bara satt!
Jag fick BERÖM, en lerig klapp på huvudet och han undrade om det var värt tårarna?
Jepp, det var det verkligen.
Då fick jag fritt välja vad jag ville göra i några dagar, och jag ville dekorera, så då fick jag göra det och sen var det dags för nästa moment i drejningen, "hålet".
Men efter jag lärt mig centrera så gick resten skitsnabbt.
Och sen fick jag börja LÄRA MIG ALLA uppgifter i krukmakeriet.
Det var verkligen 4 år av blod, svett, HÅRT JOBB , skratt, högljuda diskussioner, TEMPRAMENT, svordomar, salami, meningsskiljaktigheter, samförstånd, festande, och en massa massa annat som jag aldrig skulle nämna här
.Jag blev OMFAMNAD av en familj som var hel och halvt ungerska, en svensk mamma, en svensk gubbe på 80 + med snuskhistorier som slog det mesta och en pilsk labrador.
Så lägger vi till ungerska "gästjobbare" drejare och en dekoratör, konstnärer, sommarjobbare, sommarsäljare och gud vet vad mer...
Det var full fart JÄMT.
Jag lärde mig DISIPLIN, finslipa min envishet mot mitt mål, stå ut, stå ut och inte ge upp och jag lärde mig ANSVAR.
Jag fick ansvar, när jag var mogen för det och jag FIXADE ansvaret.
Något jag aldrig fixat i hela mitt liv med undantag från min häst då.
Pappa Janos var en speciell man med ett STORT HJÄRTA och ett häftigt temprament!
Han var stark, bullrig, rolig, jobbig, glad, envis, förbannad, snäll, omtänksam med ett rökskratt och ibland helt hopplös...
Jag kan fortfarande höra honom framför mig när vi satt i drejrummet, radion skvalade, och pratade om livet, nuet, familjen, typ det mesta.
Och jag satt med ryggen emot honom och nästan varje mening började han med sitt signum "vahettenä"...
Vilket var lika med:
Vad heter det...
Hans "Leta-efter-ord-ord".
Jag måste verkligen också tillägga att storebror Thomas var min klippa att luta mig mot i det mesta.
Han var den som var lugn, metodisk och med en ängels tålamod.
Ja, det var tider det.
En tid jag aldrig glömmer och alltid kommer bära med mig så NÄRA och fortfarande levande.
Och nu finns inte den bullriga, leriga bjönen längre.
Ofattbart, för det var som jag skrev till storebror härom kvällen, det känns som igår.
Jag fattar inte att det gått typ 20 år sen jag jobbade där.
Idag var det minnesstund och jag hade, från början bestämt mig för att gå.
Men så kände jag denna veckan att jag orkar bara inte, jag skulle förmodligen börja böla innan jag ens hunnit innanför dörrarna på den där minnesstunden.
Jag orkar inte träffa folk.
Jag är så slut mentalt.
Så skämdes jag, va fan så dåligt att INTE gå...
För gudarna ska veta att jag tänkt så mycket på min tid på Krukis sen jag fick höra att Pappa Janos gått bort.
MASSOR med minnen som bara vällt upp.
Jag ett litet mail till storbror Thomas, förklarade läget och att jag tänkt gå, men att jag är så slut.
Han förstod.
Och hans skrev till mig:
"Du ska veta att pappa älskade dig som en dotter på sitt bakvända, ungerska sätt..."
Wow, det kändes så fint att veta.
Så min tanke är att gå till hans grav och sätta en blomma så fort jag vet vart han ligger.
Och idag har jag tänkt MYCKET på honom, och jag har skapat.
Jag hoppas hans familj fick en fin stund och mindes allt det fina med honom.
Och jag har tänkt mycket på honom och jag har skapat.
Jag hoppas också att han har det bra där han är nu.
Sticka lugnt.
Kommentarer
Trackback
