Talar i staccato...

Att byta hem för min 10-åring varannan vecka är nog inte så lätt...

Även om han har gjort det sedan han var 2 år och man tycker att han borde vara van vid det här laget, så är han nog TILL VISS DEL det.
Men till viss del inte.

Precis som en själv, jag fattar.
Vissa veckor går det bra att släppa taget om sonen och vissa inte.

Nyss hade vi en sådan där "KRÅNGEL MORGON" som inte känns speciellt "sköj" direkt.
Inget hamoniskt ADJÖ direkt.
Utan tjafs från vaknade till farväl.
Och ALLT för att han ska släpa med sig så mycket i sin ryggsäck för den blir FÖR TUNG för hans trasiga rygg...
Och jag säger att "Du och pappa får komma hit och hämta allt det där, MED BIL, så du inte bär för mycket för ryggens skull".
Då blev det "Hallihallå", diskussion utan ände och nästan försening till skolan.

Och så ska vi säga HEJ DÅ, puss och kram och sonen är skitförbannad, stel som en pinne vid omfamning, talar i staccato och drar...
Som en sur avlöning!
Kul.
Eller inte.

Nu ska jag klä på mig, gå en promenad till Ica Maxi och handla roll on.
(Den roll onen jag använder finns bara där)
Sambon ska städa och jag ska hålla mig undan.
Han har städlistan från helvetet idag.
Inte för det hade varit det för mig, men FÖR HONOM.
Jag vet att han hatar det, men han har inget val.
Jag...
Håller mig ur vägen så långt det går.
Sticka lugnt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0