11 år!
Idag...
Har jag en stor-liten son som fyller 11 år.
Fast inte förrens klockan 21.46 ikväll.
Han vägde 3525 och var 52 cm lång.
En perfekt liten prins kom till världen två veckor "försenad".
Och mamma Madde var MYCKET lättad och tänkte:
ALDRIG MER!
Att föda barn utan att bedövning, var inget jag önskade mig.
Men epiduralen lades TRE gånger, och tog inte!
Jag var hysterisk och fick förklaringen:
"Ja, tyvärr kan det bli så här för vissa personer!"
Fuck "vissa personer" varför ska JAG vara en "viss person"?
Jag som hade BOKAT ryggbedövningen redan i vecka 20
Men TJI fick jag.
Det var bara att föda på som en annan grottmänniska!
Fast han var värd all smärta i världen!
En timme efter födseln hade min mage svullnat upp till trippel storlek och jag trodde att ett barn till var på väg.
( och ni som kan den här storyn, kan bara skrolla vidare neråt ;)
"Något" ville ut, men ingen lyssnade på mig utan dom sa att det var normalt att känna så!
Jag kände bara att jag mådde sämre och sämre.
Det sista jag minns var att jag hörde hur någon skrek:
"Ta barnet, hon försvinner!"
Borta.
8 timmar senare vaknar jag ENSAM i en operationssal, på ett operationsbord.
?
Hallå?
Hittade en klocka och ringde.
Ja, då kom en sköterska och berättade att jag hade tömts på tre liter blod i livmodern, den hade inte dragit ihop sig och slutat blöda efter födseln.
Det hade satt sig en jätteklump med blod som koagulerat som stopp, därför hade ingen märkt att jag blödde inombords!
Jag kunde med andra ord ha DÖTT.
Sen hade två läkare, Miriam som var med när jag födde, och "Fitt-Nisse" som är en riktig kändis som gynekolog, stått och masserat min livmoder i SEX TIMMAR för att rädda livmodern!
( Hur det kändes "nertill" vill ni knappast veta... )
Men dom två hjältarna hade räddat min livmoder och mig.
Och jag fick ligga kvar på ett ytterst obekvämt operationsbord ytterligare en timme...
Ifall att liksom.
SEN kom jag ner till min prins.
Fullpumpad med kortison.
Jag såg ut som en SUMOBROTTARE.
Efter sex dagar på BB var det sen ÄNTLIGEN dags att åka hem.
Jag var överlycklig!
Inget ont om BB alltså, för dom var verkligen fantastiska.
Gud vilken underbar personal!
Jag fick till och med sova på nätterna och dom tog hand om sonen.
Men HEMMA är ändå hemma.
Och väl hemma...
Var det bäst att passa på och sova när PRINSEN sov.
Fast vi hade en väldigt LYXIG bebis!
Han fick mat vid 22-23-tiden innan man la sig, sen vaknade han endast en gång per natt och fick mat igen.
Det var ytterst få gånger han vaknade fler gånger.
Jag slapp dessutom 9 av 10 gånger gå upp och ta honom på natten, det gjorde pappa.
Jag som då är morgonpigg gick upp när han vaknade på morgonen.
Vi hade en mycket BRA uppdelning.
Det innebar att jag inte var så TRÖTT på dagarna.
Jag var en rätt pigg morsa.
Och sonen när han var 2½ år.
Sötare än socker och lockig som en liten KERUB!
4 ½, och en liten beachboy.
Vi tyckte att han såg ut som en surfkille från Australien på den tiden.
Så fick han sin FÖRSTA släng av LÖSS på dagis.
Och med det där håret var det ju INTE KUL.
Sonen var håröm och självlockig, inte en bra kombo!
Pappa sa ganska opedagogiskt:
"Vi får raka av honom håret!"
Sonen fick spader, och jag med.
Det var bara att köpa lusmedel och luskam på apoteket och börja jobba!
Kamma, tvätta och dra gnetter + ägg i flera veckor.
Vi fixade biffen, han kunde behålla sitt långa hår.
Ja, och nu står man här med ett 11-årigt barn och fattar inte vart tiden tog vägen!
Det har gått ruskigt fort och det går bara fortare och fortare.
IBLAND kan jag önska att jag hade fler barn, för jag kväver sönder ungen i moderskärlek.
Men...
Nu har jag bara honom, så han får stå ut!
Vi uppvaktade honom imorse med presenter och kladdkakemuffins.
Nu är han i skolan, fast han undrade:
"Kan man inte ens få vara hemma och vara ledig på sin födelsedag?"
Tyvärr inte, sa jag.
Ville inte att det skulle bli pappa-vecka redan.
Vi har ju varit så risiga denna veckan, så man har inte orkat ett smack.
Men, men...
Vi tar igen det nästa vecka.
Ja...
Och DETTA fotade jag för en halvtimme sedan...
Vår, vinter, vår, vinter, vår, vinter...
Blä.
Men jag räknar till den tredje staruren idag.
Rätta mig gärna OM jag har fel.
För det ska ju isåfall vara 4 till.
Blä.
Ja, ja, måtte det smälta bort snabbt.
Det ska ju bli VARMT till helgen igen, det är bara att hålla tummarna.
Idag ska jag göra ett ärende på banken.
Köpa lite garn och sen VIRKA.
Jag ska ha en mysdag och bara njuta.
Ingen feber, lite hängig men DET GÅR BRA ändå.
Så, lite luft nu och sen kommer jag tillbaka.
Har jag en stor-liten son som fyller 11 år.
Fast inte förrens klockan 21.46 ikväll.
Han vägde 3525 och var 52 cm lång.
En perfekt liten prins kom till världen två veckor "försenad".
Och mamma Madde var MYCKET lättad och tänkte:
ALDRIG MER!
Att föda barn utan att bedövning, var inget jag önskade mig.
Men epiduralen lades TRE gånger, och tog inte!
Jag var hysterisk och fick förklaringen:
"Ja, tyvärr kan det bli så här för vissa personer!"
Fuck "vissa personer" varför ska JAG vara en "viss person"?
Jag som hade BOKAT ryggbedövningen redan i vecka 20
Men TJI fick jag.
Det var bara att föda på som en annan grottmänniska!
Fast han var värd all smärta i världen!
En timme efter födseln hade min mage svullnat upp till trippel storlek och jag trodde att ett barn till var på väg.
( och ni som kan den här storyn, kan bara skrolla vidare neråt ;)
"Något" ville ut, men ingen lyssnade på mig utan dom sa att det var normalt att känna så!
Jag kände bara att jag mådde sämre och sämre.
Det sista jag minns var att jag hörde hur någon skrek:
"Ta barnet, hon försvinner!"
Borta.
8 timmar senare vaknar jag ENSAM i en operationssal, på ett operationsbord.
?
Hallå?
Hittade en klocka och ringde.
Ja, då kom en sköterska och berättade att jag hade tömts på tre liter blod i livmodern, den hade inte dragit ihop sig och slutat blöda efter födseln.
Det hade satt sig en jätteklump med blod som koagulerat som stopp, därför hade ingen märkt att jag blödde inombords!
Jag kunde med andra ord ha DÖTT.
Sen hade två läkare, Miriam som var med när jag födde, och "Fitt-Nisse" som är en riktig kändis som gynekolog, stått och masserat min livmoder i SEX TIMMAR för att rädda livmodern!
( Hur det kändes "nertill" vill ni knappast veta... )
Men dom två hjältarna hade räddat min livmoder och mig.
Och jag fick ligga kvar på ett ytterst obekvämt operationsbord ytterligare en timme...
Ifall att liksom.
SEN kom jag ner till min prins.
Fullpumpad med kortison.
Jag såg ut som en SUMOBROTTARE.
Efter sex dagar på BB var det sen ÄNTLIGEN dags att åka hem.
Jag var överlycklig!
Inget ont om BB alltså, för dom var verkligen fantastiska.
Gud vilken underbar personal!
Jag fick till och med sova på nätterna och dom tog hand om sonen.
Men HEMMA är ändå hemma.
Och väl hemma...
Var det bäst att passa på och sova när PRINSEN sov.
Fast vi hade en väldigt LYXIG bebis!
Han fick mat vid 22-23-tiden innan man la sig, sen vaknade han endast en gång per natt och fick mat igen.
Det var ytterst få gånger han vaknade fler gånger.
Jag slapp dessutom 9 av 10 gånger gå upp och ta honom på natten, det gjorde pappa.
Jag som då är morgonpigg gick upp när han vaknade på morgonen.
Vi hade en mycket BRA uppdelning.
Det innebar att jag inte var så TRÖTT på dagarna.
Jag var en rätt pigg morsa.
Och sonen när han var 2½ år.
Sötare än socker och lockig som en liten KERUB!
4 ½, och en liten beachboy.
Vi tyckte att han såg ut som en surfkille från Australien på den tiden.
Så fick han sin FÖRSTA släng av LÖSS på dagis.
Och med det där håret var det ju INTE KUL.
Sonen var håröm och självlockig, inte en bra kombo!
Pappa sa ganska opedagogiskt:
"Vi får raka av honom håret!"
Sonen fick spader, och jag med.
Det var bara att köpa lusmedel och luskam på apoteket och börja jobba!
Kamma, tvätta och dra gnetter + ägg i flera veckor.
Vi fixade biffen, han kunde behålla sitt långa hår.
Ja, och nu står man här med ett 11-årigt barn och fattar inte vart tiden tog vägen!
Det har gått ruskigt fort och det går bara fortare och fortare.
IBLAND kan jag önska att jag hade fler barn, för jag kväver sönder ungen i moderskärlek.
Men...
Nu har jag bara honom, så han får stå ut!
Vi uppvaktade honom imorse med presenter och kladdkakemuffins.
Nu är han i skolan, fast han undrade:
"Kan man inte ens få vara hemma och vara ledig på sin födelsedag?"
Tyvärr inte, sa jag.
Ville inte att det skulle bli pappa-vecka redan.
Vi har ju varit så risiga denna veckan, så man har inte orkat ett smack.
Men, men...
Vi tar igen det nästa vecka.
Ja...
Och DETTA fotade jag för en halvtimme sedan...
Vår, vinter, vår, vinter, vår, vinter...
Blä.
Men jag räknar till den tredje staruren idag.
Rätta mig gärna OM jag har fel.
För det ska ju isåfall vara 4 till.
Blä.
Ja, ja, måtte det smälta bort snabbt.
Det ska ju bli VARMT till helgen igen, det är bara att hålla tummarna.
Idag ska jag göra ett ärende på banken.
Köpa lite garn och sen VIRKA.
Jag ska ha en mysdag och bara njuta.
Ingen feber, lite hängig men DET GÅR BRA ändå.
Så, lite luft nu och sen kommer jag tillbaka.
Kommentarer
Postat av: Kristina
Staruren? Vad är det? Om jag fattar rätt så är det när det blir bakslag på våren.... eller?
Man brukar ju säga att lärkan ska snöa ner tre ggr innan det blir vår men jag har faktiskt inte hört lärkan alls än så då kan det väl inte vara vår här än då. Ska gå ut och lyssna efter den i dag tror jag, jag har ju sett en trana så lärkan borde ju vara här också nu tycker jag.
Förlossningshistorien lät ju inte kul men killen är ju jättesöt!
Postat av: Bloggaren Herself
Starur eller staräur (som man uttalar det) är ett litet snöoväder!
Man säger på gotland att det ska vara sju starurar, sju bakslag på våren (små snöoväder) efter att den första staren visat sig...
Sen om det finns mer vetenskapliga veton emot det där vet jag inte, men så har JAG lärt mig som liten iallafall.
Och ja, min lille prins var och är väldigt söt ;D
Sötare än socker, men det får man ju knappt säga nuförtiden...
Han är ju så stor ;D Kramkram
Trackback
