Att putta ner en ikon från pedistalen...
I veckan som gått har man kunnat läsa och sett på tv om Felicia Feldt som skrivit en bok om sin mamma Anna Wahlgren.
Den gamla "barnuppfostrar ikonen".
Själv fick jag "Barnaboken" av min kusins dåvarande fru, jag läste ut den på nolltid och plockade fram den då och då när jag behövde något tips i någon speciell ålder eller om barnets utveckling.
Jag tyckte den var bra ibland, inte i allt, men i en del.
Framför allt var den bra eftersom jag INTE tyckte att min mamma kom med speciellt andvändbara tips om barn.
Jag kände mig tryggare att kolla i Barnaboken och ta ett och annat tips därifrån.
Och jag har alltid tyckt att Anna Wahlgren har verkat vara en så SKÖN och avslappnad människa, utåt sett.
Så långt ifrån mina egna föräldrar som det bara går att komma.
Mja...
Så kom nu den här boken som får folk att ställa sig i olika läger.
Som får hennes BARN att ställa sig i olika läger.
Som puttar ner Anna Wahlgren från hennes pedistal som ikon för alla mödrar.
Utmålar henne som en gränslös människa, som alkoholist, misshandlande mormor, som mamman från helvetet helt enkelt.
Ja...
Jag blev obekväm inombords bara jag läste dom första artiklarna i ämnet, tyckte det kändes HEMSKT.
Men varför tyckte jag egentligen det...?
Varför kan man läsa om Leif GW Perssons knasiga mamma, Katarina Janouchs alkoholiserade man, Unni Drougge i sitt misshandels förhållande, Karl Ove Knausgård som lämnar ut sin grisiga, alkoliserade pappa och sina förhållanden, Mian Lodalen som berättar om sin gränslösa, svikande pappa, Åsa Lindeborg om sin alkis far, Dilsa Demirbag-sten om sin uppväxt och om hennes strikta föräldrar, och inte tycka att det är det minsta obehagligt...?
Vad är skillnaden?
Här är ytterligare ett annat barn som lämnar ut sin uppväxt och en förälder.
Men skillnaden är väl att dom författare som jag nämnde ovan som ett exempel, har föräldrar eller män/fruar som inte är kända.
Dom är en person utan ett ansikte.
Man kan på något sätt inte föreställa sig att dom finns, fast dom ju bevisligen gör det eftersom någon har skrivit en bok om dom.
Men så när ett barn till en kändis skriver en bok om sin förälder...
Speciellt om dom varit folkkära på något sätt, då blir det plötsligt obehagligt tycker jag.
En ikon plockas ner från sin pedistal och dras ner i smutsen.
Då blir det mera påtagligt att det faktiskt ÄR en person det handlar om.
Eller som när nyheten om att Per "Glada Hudick" Johansson hade fifflat å det grövsta.
Han plockade ut dubbel lön, dels från sitt företag när han var ute och föreläste, på TID som han SKULLE ha varit och jobbat med dom utveckligsstörda.
Där han fick lön från kommunen.
Medans hans anställda och dom utvcklingsstörda fick minimilön.
Jag pallade inte SE eller läsa om eländet knappt, jag tyckte bara det var så djävla pinsamt att en fin människa som Per gått och blivit...
Ohederlig.
En ikon föll.
Jag såg intervjun med Felicia Feldt på Skavlan.
Ville inte se, men såg ändå.
Kände mig som en liten GAM som sitter och pickar på ett djur som inte riktigt dött ännu.
Sensationslystnad, SLURP.
Och visste inte riktigt vad jag skulle tycka, hade önskat att hon visat sig vara knäpp och galen.
Men det var hon ju inte.
Hon verkade mycket sansad och klok.
Jag fick upp hoppet en microsekund när hon kom av sig i ett svar...
KANSKE hon ÄR knäpp ändå.
Nä, hon kom visst bara av sig, jaha...
Jag tänkte:
Jag ska INTE läsa boken.
I samma anda tänkte jag:
Jo, det kommer jag ju göra ändå, nu kan jag ju inte låta bli.
( Pick, pick, GAMEN kom visst fram igen... )
Tyckte det sen lät så vettigt när hon sa att varje barn har sin egen uppfattning om sin uppväxt.
Tänkte att det var väl tur att jag är ensambarn, då har jag bara EN VERSION om mina föräldrar iallafall.
Jag behöver inte tävla om att vara " det snälla" eller "det elaka" barnet...
Jag är "the one and only-barn" typ.
Här finns bara en version, och den är rätt...
Mörk.
Så såg jag när jag var inne på Statoil förut för att köpa lördagsgodis, att Anna Wahlgren tydligen gått ut med någon form av uttalande.
Hon har ju konsekvent vägrat göra något som helst uttalande innan, bara skickat samma utskick och svar till alla medier.
Jag motstod frestelsen att köpa snask-Expressen.
Men sitter fortfarande och undrar VAD hon skrivit eller sagt.
Man får väl se vad som händer i fortsättningen, men man kan säkert aldrig tvätta bort bilden av Anna Wahlgren som en barnuppfostrar-hycklerska nu.
Ni vet, ungefär så där som man säger om barn...
Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör!
Eller i Annas fall:
Ni ska inte göra som jag gör, ni ska göra som jag säger!
Hm.
God natt.
Den gamla "barnuppfostrar ikonen".
Själv fick jag "Barnaboken" av min kusins dåvarande fru, jag läste ut den på nolltid och plockade fram den då och då när jag behövde något tips i någon speciell ålder eller om barnets utveckling.
Jag tyckte den var bra ibland, inte i allt, men i en del.
Framför allt var den bra eftersom jag INTE tyckte att min mamma kom med speciellt andvändbara tips om barn.
Jag kände mig tryggare att kolla i Barnaboken och ta ett och annat tips därifrån.
Och jag har alltid tyckt att Anna Wahlgren har verkat vara en så SKÖN och avslappnad människa, utåt sett.
Så långt ifrån mina egna föräldrar som det bara går att komma.
Mja...
Så kom nu den här boken som får folk att ställa sig i olika läger.
Som får hennes BARN att ställa sig i olika läger.
Som puttar ner Anna Wahlgren från hennes pedistal som ikon för alla mödrar.
Utmålar henne som en gränslös människa, som alkoholist, misshandlande mormor, som mamman från helvetet helt enkelt.
Ja...
Jag blev obekväm inombords bara jag läste dom första artiklarna i ämnet, tyckte det kändes HEMSKT.
Men varför tyckte jag egentligen det...?
Varför kan man läsa om Leif GW Perssons knasiga mamma, Katarina Janouchs alkoholiserade man, Unni Drougge i sitt misshandels förhållande, Karl Ove Knausgård som lämnar ut sin grisiga, alkoliserade pappa och sina förhållanden, Mian Lodalen som berättar om sin gränslösa, svikande pappa, Åsa Lindeborg om sin alkis far, Dilsa Demirbag-sten om sin uppväxt och om hennes strikta föräldrar, och inte tycka att det är det minsta obehagligt...?
Vad är skillnaden?
Här är ytterligare ett annat barn som lämnar ut sin uppväxt och en förälder.
Men skillnaden är väl att dom författare som jag nämnde ovan som ett exempel, har föräldrar eller män/fruar som inte är kända.
Dom är en person utan ett ansikte.
Man kan på något sätt inte föreställa sig att dom finns, fast dom ju bevisligen gör det eftersom någon har skrivit en bok om dom.
Men så när ett barn till en kändis skriver en bok om sin förälder...
Speciellt om dom varit folkkära på något sätt, då blir det plötsligt obehagligt tycker jag.
En ikon plockas ner från sin pedistal och dras ner i smutsen.
Då blir det mera påtagligt att det faktiskt ÄR en person det handlar om.
Eller som när nyheten om att Per "Glada Hudick" Johansson hade fifflat å det grövsta.
Han plockade ut dubbel lön, dels från sitt företag när han var ute och föreläste, på TID som han SKULLE ha varit och jobbat med dom utveckligsstörda.
Där han fick lön från kommunen.
Medans hans anställda och dom utvcklingsstörda fick minimilön.
Jag pallade inte SE eller läsa om eländet knappt, jag tyckte bara det var så djävla pinsamt att en fin människa som Per gått och blivit...
Ohederlig.
En ikon föll.
Jag såg intervjun med Felicia Feldt på Skavlan.
Ville inte se, men såg ändå.
Kände mig som en liten GAM som sitter och pickar på ett djur som inte riktigt dött ännu.
Sensationslystnad, SLURP.
Och visste inte riktigt vad jag skulle tycka, hade önskat att hon visat sig vara knäpp och galen.
Men det var hon ju inte.
Hon verkade mycket sansad och klok.
Jag fick upp hoppet en microsekund när hon kom av sig i ett svar...
KANSKE hon ÄR knäpp ändå.
Nä, hon kom visst bara av sig, jaha...
Jag tänkte:
Jag ska INTE läsa boken.
I samma anda tänkte jag:
Jo, det kommer jag ju göra ändå, nu kan jag ju inte låta bli.
( Pick, pick, GAMEN kom visst fram igen... )
Tyckte det sen lät så vettigt när hon sa att varje barn har sin egen uppfattning om sin uppväxt.
Tänkte att det var väl tur att jag är ensambarn, då har jag bara EN VERSION om mina föräldrar iallafall.
Jag behöver inte tävla om att vara " det snälla" eller "det elaka" barnet...
Jag är "the one and only-barn" typ.
Här finns bara en version, och den är rätt...
Mörk.
Så såg jag när jag var inne på Statoil förut för att köpa lördagsgodis, att Anna Wahlgren tydligen gått ut med någon form av uttalande.
Hon har ju konsekvent vägrat göra något som helst uttalande innan, bara skickat samma utskick och svar till alla medier.
Jag motstod frestelsen att köpa snask-Expressen.
Men sitter fortfarande och undrar VAD hon skrivit eller sagt.
Man får väl se vad som händer i fortsättningen, men man kan säkert aldrig tvätta bort bilden av Anna Wahlgren som en barnuppfostrar-hycklerska nu.
Ni vet, ungefär så där som man säger om barn...
Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör!
Eller i Annas fall:
Ni ska inte göra som jag gör, ni ska göra som jag säger!
Hm.
God natt.
Kommentarer
Trackback
