Hemma igen!

Så var Frk Goes To Fastlandet hemma igen!
Swisch, sa det, det var väl knappt så ni hann sakna mig.
Och nu följer min mycket spännande berättelse

När jag lämnade er i söndagsmorse hade jag ju gruvlig ångest pga av blåsten.
När sambon skjutsade mig till hamnen och båten...
Fick jag dödsångest.
På riktigt.
Hu, sa han, titta på vågbrytaren.
Jag hade redan sett vågbrytaren ute mot piren, vågorna slog över och skummet yrde.
Jihaaa.
Så ska man då tydligen dö, och tydligen ska jag vara ENSAM då också, tänkte jag.
Frk Goes To Fastlandet blev...
Frk It´s time to Lämna detta livet!

Att TA eller då inte ta åksjuketablett, tänkte jag när jag checkat in...?
Jag tog inte.
Jag blir ju så groggy och trött, om jag måste spy, so be it.
Jag satt på min plats, båten styrde ut, gungeligung, och vad kommer då min stolsgranne framför mig med?
Jo, BÅTFRUKOSTBRICKAN, med ägg-&-allt på.
Jag tänkte:
Jaha, nu mår jag ännu mer illa av äggdoften, thanks, och spyr jag...
Då kommer min granne få en härlig spydoft som piff till sin frulle!
So be it.



Här sitter jag (i en mycket käck vinkel) och tänker:
Jag mår inte illa, jag mår inte illa.
Men hör och häpna, JAG SOMNADE!
Jag hade tydligen sovit så dåligt under natten så jag stenslockande och vaknade när det var 1 tim och 10 minuter kvar, vi hade hamnat i skärgården och jag kände inte ett gupp från havsytan ens!
Jag var inte död med andra ord, jag var bara skithungrig.

Ut i restaurangen och köpte kaffe och macka, och där mötte jag några kompisar.
Vi stod och snackade sen gick vi på varsitt håll och fikade, sen satt vi sista tiden och pratade.
Jag fick även erbjudande om att få skjuts till Klokboken, men jag avböjde för jag hade redan köpt bussbiljett och hade inte riktigt lagt upp dagen för mig.
Så 1:
Jag överlevde.
2. Jag spydde inte för jag somnade under den värsta sjögången.
3. Jag kom fram till Stockholm i ett enda stycke!
Till ett mycket mildare klimat än här, det var VARMT i city.

När jag landat på Centralen tänkte jag:
Alvik eller City...?
Ja, jag hade ju suttit i så många timmar så jag behövde röra på mig, jag lämnade in väskan på Åhlens väskinlämning (mkt billigare än Centralen där det kostar 70 kr och på Åhlens kostar det bara 20 kr...) och drog ut på STAN!
Drottningatan i all sin prakt...



Jag gick runt och tittade i affärerna, köpte en rundsjal på Indiska i batiktyg och en billig handväska på Åhlens.
Min gamla passade INTE i en chick stad som Stockholm
Plattan...



Ja, och VARMT var det som sagt.
Jag var ytterst tacksam att jag inte tagit min tjocka vinterjacka och jag hade långärmad bomullströja och sticketröja...
Jag höll på att smälla av.
Jag gick med jackan öppen, hjälpte inte, av med sticketröjan och hade jackan öppen = uthärdligt.
Efter några timmar och lite mat fick jag nog, då hämtade jag ut väskan och drog till Klokboken.
Kom dit, Klokboken var på födelsedagskalas, hon kom hem och så drog vi och handlade och sen...
Tog jag en dusch och fick kaffe med mjölk som en STOR belöning på det.
Jag var HELT SLUT!
Inte lätt att vara på resande fot och sen gå runt i "Storstan" på det, man blir så matt i pälsen.

Vi ägnade kvällen åt att kolla färdplan för mig till mötet jag skulle på måndagen, prata och äta, sen när vi la oss han jag typ läsa tre rader i min bok så...
Somnade jag.

Vaknade, hann träffa Klokboken innan hon drog till jobbet och jag förberedde mig för mitt möte som jag skulle på klockan 11.30.
Bara det att klockan 09.00 får jag ett sms om att "Hej-&-vi-ses-den-14-mars"!!!
Va????
14 mars...?
No way José, NU har nog någon blandat ihop mig med någon annan, för JAG hade snyggt och prydligt skrivit in den 12 mars 11.30 och sedan bokat båtbiljett!
Det finns "nakenchocker" och alla möjliga typer av "chocker" enligt kvälltidningarna och jag fick typ en SVETTCHOCK (tur att jag inte hade hunnit duscha ännu ;) och slängde mig på telefonen.
"Hej-o-nu-har-det-nog-blivit-något-fel-här-samt-jag-har-faktiskt-åkt-båten-upp..."
Slutet gott, allting gott (nästan skulle det visa sig) vi skulle ses 11.30 den TOLFTE mars.

Min tanke var då att börja med mötet, sen city, Gamla stan och Söder.
Möjligtvis skulle jag skita i den planen och ta gratisbussen till Ikea och sen springa över till Stoff & Stil.
Men tog tunnelbanan in till stan, i god tid ska tilläggas, hade skrivit upp min färdplan till mötet som jag och Klokboken kollat på nätet med KARTA och allt...
Och hittar inte.
In på ett apotek och frågar efter gatan...
Ingen vet.
Jag snurrade runt och frågade "Folk i farten", ingen visste eller så hade dom för bråtton att ORKA svara kanske...?
Vi var ju i Stockholm icke att förglömma.
(jaha, någon slår sitt barn mitt på öppen gata, ja, det rör inte mig, jag går vidare...)
Förlåt alla Stockholmare, men LITE så är det ju.
Jag började närma mig stressnivå "HERREGUD, HERREGUD, vart ÄR jag, vart SKA jag????"
Tiden:
"Tick, tack, tick, tack, tick, tack..."

Tillslut sprang jag jag in på någon bank eller om det var Länsförsäkringar, jag var då så stressad så jag vet faktiskt inte vart jag sprang in.
Något bankaktigt var det iallafall.
Förklarade vart jag skulle, vilken gata och vilket företag (som ändå är stort) och det kände killen inte till, men han såg och hörde nog min desperation och tog in mig på ett rum, in på datorn och kollade en karta, visade vart jag skulle gå...
Och sa:
Det ligger nog ca en kvart härifrån!
Jag tittade på klockan:
Not will hinna.
Herregud.

Tackade så himla mycket för hans vänlighet och sprang ut vidare mot min destination.
Kom fram efter 5 minuter.
Hans uppskattning av tid hade nog inte inbegripigt en sportig böna från landet.
Och som Klokboken sa när jag berättade det hela:
"Han åker säkert BIL till jobbet, det gör ju alla här!"
Med andra ord:
Det är omöjligt för en stockholmare att uppskatta tid man ska gå, för dom åker så mycket bil.
Ja, jag hann alltså fram i tid, vi hade vårat möte som var mycket tillfredställande och sen...
Dog jag nästan.
Av en "Av-stressningschock"!
Mycket chocker denna morgon.

Sen tog jag mig till Wasagatan och såg kön till Ikeabussen, full med ungar och lattemorsor...
Tack men nej tack, tänkte Frk Av-stressningschock och gick mot City igen.
Kollade runt på andra ställen i stan istället och hittade en affär som hette Monkey, Monki, eller nåt MONK iallafall.
Och GUD vad mycket snygga kläder dom hade!
Ganska ungdomligt, men i HÄFTIGARE tyger och tryck än i vanliga affärer och prisvärt.
Jag hittade massor, men köpte inget för jag hade faktiskt inte råd, och ville spara mig till en tygaffär.
Men nästa gång jag åker upp, då ska jag allt köpa ett eller två plagg där.
Klokboken visste precis vilken affär jag menade när jag beskrev den, och sa:
"Ja, det är där min systerdotter handlat"!
Jaha, och hon är ju 17 replikerade jag, men jag gillar OCKSÅ samma kläder som 17-åringar.
Typ
Vidare snurrade jag runt efter en tygaffär jag visste skulle finnas i faggorna och hittade den tillslut...



Jag tillbringade minst en timme där inne, men köpte inget tyg utan bara lite band och små Iron-on-blommor.
Spar mig till S&S.
Sen blev det Mc Donalds i solen och vidare till Gamla Stan.
Dels för att varva ner lite från City och dels för att att bara strosa runt och minnas gamla tider.
Jag var på väg mot Söder, men så tog orken slut.
Jag kände mig rätt färdig med Stockholm, promenerade tillbaka till Hötorget och köpte blommor till Kloboken, kaffe och sen tog jag tunnelbanan hem till henne...



... och för övrigt hatar jag att åka tunnelbana.
Det jag inte gillar är trängseln, likgiltligheten mot andra männinskor, ja det är inte kul att åka tunnelbana helt enkelt.
Men Klokboken bodde ju i Stockholm BÄSTA avkrok!!!
Jisses, under dom två dagarna var det knappt en kotte på tunnelbanan, och man kände sig inte så inträngd som man gör på många andra linjer.
Ta Farsta-linjen, där jag har en moster och där jag även bott själv, den är ju ALLTID full med folk.
Jämt.
Oavsett tid man åker.
Ja, här var det knappt en människa och jag kände mig inte...
Olustig.

Förutom vid ett tillfälle, redan på söndagen.
Jag satt på  tunnelbanan och en pappa och hans dotter kommer in i samma vagn och sätter sig brevid.
Jag tittar då på dem eftersom dom för en livlig diskussion om något, dom är glada, jag LER mot dom...
Och deras ansikten förvandlas till "STONEFACES"!
All den trevliga atmosfären som fanns försvann i ett naffs och dom tittade MISSTÄNKSAMT på mig.
Jag sa senare till Klokboken att just i det ögonblicket kände jag mig som en PSYKOPAT.
Typ att dom tänkte, båda två:
"Va fan LER hon mot oss för, vad vill hon?"
Ensam kvinna ler mot far och dotter på 5 år...
LIVSFARLIGT!
Jo minsann.
För att jämföra några timmar innan när jag suttit på bussen från båten och hade en annan liten tjej brevid mig och hennes pappa på den andra sätet.
Vi pratade om Milou och melodifestivalen, fastän VI ALDRIG setts förut.
Jag kidnappade inte hans dotter och jag var inte farlig.

Vi gotlänningar...
Vi är inte så farliga som vi ser ut, när vi LER mot en Stockholmare...
Bara så ni vet liksom.

Men efter den incidenten intog jag genast "Stockholms-moode".
Dvs jag pluggade in musik i öronen, strirrade oseende mot ingenting ut genom tunnelbanefönstret och låtsades vara i min egen värld.
HELT enligt Stockholms-kodex.
Och varenda kotte satt ju med sin Iphone, förr var det tidningar och böcker, nu IPhone.
Glöm någon som helst kontakt med nån, stockholmare i tunelbanevärlden vill bara var i sin egen värld!

Väl hemma hos Klokboken så vilade jag bara upp mig, drack kaffe och så kom hon hem och vi hade en liten stund innan jag skulle åka iväg till båten.
Men jag kände faktiskt att jag hade kunnat stanna kvar ett par dagar till, jag var inte riktigt färdig med stockholm ännu.
För faktum är...
Jag har inte varit själv i stockholm sen jag blev ihop med sonens pappa för 14 år sedan fram till sambon på FJORTON ÅR!
EN gång själv på 14 år har jag varit iväg, annars har det varit ihop med sambos eller barn, men aldrig själv på så lång tid.
Så detta var väldigt nyttigt för mig också, för jag tenderar att låta andra ha koll på vart vi ska, slipper "färdansvar" vilket jag alltid hade INNAN dessa 14 år.

Men jag fick mersmak, så jag åker till Stockholm redan om en månad och firar Klokboken på hennes födelsedag, och lite mer STOCKHOLM ska det bli då.
Jag behöver orientera mig lite på nytt i min "Fd-har-bott-själv-och haft-pojkvän-här-i-två-år-stad"!
Så...
Det var mina två dagar i Stockholm, stan där inget egentligen förändras, inte folket som bor där heller...
Men som tedde sig lockande ÄNDÅ i värmen och vårsolen.
Att besöka.

Båtfärden hem var superlugn, det var 12 grader och varmt när vi åkte klockan 21.00 på kvällen, jag åt en supersalt pytt-i-panna, läste min bok och somnade sen.
Blev hämtad av sambon och sen isäng.
Vaknade till en solig hemstad, skönt att vara hemma ändå, det var allt rätt intensivt.
Nu ska jag och Milou (som jag saknat MEST när jag varit borta ;) ut i friska luften.
Vi ses senare.






Kommentarer
Postat av: veronica

Haha vad söt du är. MONKI heter butiken och by the way mitt absoluta paradis.

Låter som du haft en toppenvisit uppe i storstaden, usch, jag känner mej som en ensam myra varje gång jag besöker den staden.

Och det där med kok-kaffi...drack jag när jag var litenliten flicka, kommer ihåg att det var sååå gott, borde nog införskaffa en lyxkanna jag också :) kramisar

2012-03-13 @ 19:16:26
Postat av: Anonym

Ja, jag hade 2 toppendagar uppe i "storstan" och Monki hade VÄLDIGT mycket snyggt, kommer nog slösa hela min lön där i april ;D

Jag hann knappt lämna stockholm så längtade jag tillbaka!

KRAM tebaks =D

2012-03-14 @ 14:09:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0