Vänta du bara...
Så vart jag vaken, men idag är jag tillbaka på "saggig" igen.
Jag har värk i hela kroppen, har proppat i mig alvedon och ska bara ligga och vila tills jag blir pigg.
Idag blir det så mycket vila som möjligt.
Tills jag får ett ryck, misstänker jag, men just nu är det soffläge iallafall.
Sonen och jag hade "den vanliga" kläddusten innan avfärd till skolan.
Inget duger i garderoben.
Jag sa då att "DÅ får vi gå och handla lite nyare byxor, bla, bla, bla..."
Men inte ens DET duger.
För "JAG vet ju inte vad han vill ha..."
Men DU får följa med och välja själv såklart.
Nä, det duger inte, inte när det är "klädkris" här och nu.
Giv mig styrka, giv mig styrka.
Typ.
Han är nog en bortbyting, tänker jag (för vilken gång i ordningen...?), trollen har bytt bort mitt riktiga barn.
Men hamnar i läget:
"Det är han inte alls", när jag går ner och ska slänga in en tvätt i tvättmaskinen.
Mamma är i källaren samtidigt, undrar:
Vad gapar han om där uppe?
KLÄDER såklart, fräser jag, kläder, kläder, kläder, och ingenting duger!
Och då hamnar mamma och jag naturligtvis i en återkommande diskussion:
"Ja, men han är så lik dig, du var precis likadan!"
(Jag känner ilskan blossa upp igen och vill säga: Håll.... fult ord...typ... snattran...)
Men säger:
NEJ, det är han inte alls.
"Jooo, Madeleine, det ÄR han visst!"
Nej, för fan, nej, nej, nej, nej, säger jag och springer upp för källartrappen, vår trapp, och in till vår lägenhet för att slippa höra hennes ljug.
"Jo, jo, jo, jo, jo, jo, jo", hör jag morsan gapa efter mig.
Giv mig styrka, giv mig styrka.
Det är i dessa lägen man inte vill bo i samma hus som sin mor, det är i dessa sanningslägen man vill bo far, far away.
Hon har fel, jag har rätt.
Igår eftermiddags vart sonen förskräckt...
I och med att han gått med på Facebook så var han både lite kaxig och samtidigt förskräckt.
FÖRSKRÄCKT för att det bara ramlade in förfrågningar om "vänskap", både den ena och den andra som han INTE kände, hade addat honom.
"Välkommen till Fejsbucken", sa mamman då, dvs jag.
Hm, ja, han han visste inte om han skulle "bli kompis" med alla som ville, men det slutade med att han bara "confirmade" på bara för att liksom.
KAXIG för att var han av åsikten att han inte alls skulle hänga på FB mer än nödvändigt, för det var minsann inte kul, bara ett nödvändigt ont...
"Vänta du bara", sa mamman, återigen jag.
Klockan SENT på kvällen, innan läggdags, säger sonen:
OKEJ, jag erkänner, jag är fast!
"Visste jag väl", tänkte den erfarna mamman, dvs jag.
Och kände mig lite som Tjorven i Saltkråkan, snusförnuftig, vis och hade nästan lust och säga:
"Farbror Melker, vet du vad... / Lille sonen, vet du vad..."
Långt ifrån vad jag kände mig imorse, obalanserad och okonsekvent...
Upp som en sol, och ner som en pannkaka, as usual.
Nu ska jag vila.
Vi ses senare.
Jag har värk i hela kroppen, har proppat i mig alvedon och ska bara ligga och vila tills jag blir pigg.
Idag blir det så mycket vila som möjligt.
Tills jag får ett ryck, misstänker jag, men just nu är det soffläge iallafall.
Sonen och jag hade "den vanliga" kläddusten innan avfärd till skolan.
Inget duger i garderoben.
Jag sa då att "DÅ får vi gå och handla lite nyare byxor, bla, bla, bla..."
Men inte ens DET duger.
För "JAG vet ju inte vad han vill ha..."
Men DU får följa med och välja själv såklart.
Nä, det duger inte, inte när det är "klädkris" här och nu.
Giv mig styrka, giv mig styrka.
Typ.
Han är nog en bortbyting, tänker jag (för vilken gång i ordningen...?), trollen har bytt bort mitt riktiga barn.
Men hamnar i läget:
"Det är han inte alls", när jag går ner och ska slänga in en tvätt i tvättmaskinen.
Mamma är i källaren samtidigt, undrar:
Vad gapar han om där uppe?
KLÄDER såklart, fräser jag, kläder, kläder, kläder, och ingenting duger!
Och då hamnar mamma och jag naturligtvis i en återkommande diskussion:
"Ja, men han är så lik dig, du var precis likadan!"
(Jag känner ilskan blossa upp igen och vill säga: Håll.... fult ord...typ... snattran...)
Men säger:
NEJ, det är han inte alls.
"Jooo, Madeleine, det ÄR han visst!"
Nej, för fan, nej, nej, nej, nej, säger jag och springer upp för källartrappen, vår trapp, och in till vår lägenhet för att slippa höra hennes ljug.
"Jo, jo, jo, jo, jo, jo, jo", hör jag morsan gapa efter mig.
Giv mig styrka, giv mig styrka.
Det är i dessa lägen man inte vill bo i samma hus som sin mor, det är i dessa sanningslägen man vill bo far, far away.
Hon har fel, jag har rätt.
Igår eftermiddags vart sonen förskräckt...
I och med att han gått med på Facebook så var han både lite kaxig och samtidigt förskräckt.
FÖRSKRÄCKT för att det bara ramlade in förfrågningar om "vänskap", både den ena och den andra som han INTE kände, hade addat honom.
"Välkommen till Fejsbucken", sa mamman då, dvs jag.
Hm, ja, han han visste inte om han skulle "bli kompis" med alla som ville, men det slutade med att han bara "confirmade" på bara för att liksom.
KAXIG för att var han av åsikten att han inte alls skulle hänga på FB mer än nödvändigt, för det var minsann inte kul, bara ett nödvändigt ont...
"Vänta du bara", sa mamman, återigen jag.
Klockan SENT på kvällen, innan läggdags, säger sonen:
OKEJ, jag erkänner, jag är fast!
"Visste jag väl", tänkte den erfarna mamman, dvs jag.
Och kände mig lite som Tjorven i Saltkråkan, snusförnuftig, vis och hade nästan lust och säga:
"Farbror Melker, vet du vad... / Lille sonen, vet du vad..."
Långt ifrån vad jag kände mig imorse, obalanserad och okonsekvent...
Upp som en sol, och ner som en pannkaka, as usual.
Nu ska jag vila.
Vi ses senare.
Kommentarer
Trackback
