Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

Jag har blivit osynlig...

Ibland kanske man inte vill dela med sig av allt...

Och så måste man det pga av slumpen.
Då kan jag bli lite trött, och det blev jag idag faktiskt.
Typiskt.

 

Annars så har jag varit hos läkaren idag, och lämnat presenten med dom cerisa/blommiga byxorna och den vita toppen jag köpte till...
Och sen direkt hem igen.
Promenerat hem i solen med solbrillorna på, det var superskönt i luften.

Kom hem, in och direkt botaniserade lite i tygförrådet och bestämde mig för...

 

... småprickigt tyg till en ny tunika till en 2-åring.

Och det roliga är, att nu har jag ju sytt en tunika häromdagen, och då tog det tid för att det var första gången.
Så funderade jag ju på dom där ärmarna i två dagar typ...
Innan jag sydde klart.
Idag svänger jag ihop NÄSTAN allt, plus utskärning, på en timme blankt!
Jag har fållning och gummiband kvar, så jag tippar på två timmar, men...
Jag gör en paus för Dr. Phil och bloggande först 

Ska nog kombinera ihop det med något blommigt.

 

Så kom sonen hem här, och stack direkt.

Och vilket HUMÖR han uppvisar.
Vart kommer det ifrån?

Allt bara för att jag ber honom lugna ner sig, tala om VART han ska dra igen, med VILKA, och att han måste klä på sig innan han drar!
Samt att jag faktiskt ville ha en KRAM eftersom jag inte sett honom på en hel vecka.
Det var för många "orders" typ.

Oj, så gapig han blev, och "skit i kläder", "jag har bråttom", "fan", och "polarna väntar!!!"

Jag sa:
- Ett fult ord till och du går ingenstans, andas och lugna ner dig!
Men det var svårt att lugna ner den väldigt stressade tonåringen som hade SÅ himla bråttom iväg.

Min gud.
Tillslut fick han på sig en jacka, jag fick veta vart han skulle, och med vem...
Och en kram.

 

Men sen vände han på klacken och drog som en avlöning!!!
Han var väl här i max 5 minuter.

Då sa jag precis just idag till min bästis och hennes man, att man ska verkligen ta vara på tiden med barnen medans dom är små...
För sen är man passé och borta och försvunen ur deras synfält.
Jag är borta ur synfältet.
Jag har blivit osynlig.
Och bortprioriterad.

Så försökte jag lite senare ringa sonen och tala om när middagen blir.
Inget svar.
Ringde tre gånger, inget svar.
Då chansade jag att ringa till hans bästis, men han var hemma själv och inte med sonen.

Jaha...
Hur var det med ansvar under frihet och LOVA och svara när morsan ringer...?
Inte så mycket av den varan tydligen.

 

Efter mycket "om och men" så svarade sonen, och då börjar NÄSTA förhandling:
När ska han vara hemma...?

- Ja, 18, sa jag.

- 19, sa han, och så ville han sticka iväg igen efter maten.

 -Näe tack du, sa jag...
Inget spring efter maten då är det mörkt ute, 18. 30 då, sa sjyssta morsan, och då ska du vara hemma prick 18.30.

- 19, sa han.

Nej, 18. 30.

Det slutade med 18.45.

Det känns som om HAN VANN, men då får han inte sticka ut igen efter maten som han ville från början.

Jepp...
Lite så har jag det.

 

Nu ska jag börja förbereda maten, och så hoppas vi att han är hemma i tid.

För jag sa även:
Om du kommer hem en minut över 18.45, då får du inte gå ut på resten av veckan efter skolan.

Yeah, supertuffa mamman.

Hm...
Ja, vi får väl se.

Nu mat och sen syrummet igen, tjing.