Skratt-psykbryt på ÖB...

Så blev det en långpromenad med hundkompisen Ella och hennes husse på Hällarna idag för mig och Milou, det var jättetrevligt.
 
Väl hemma satte jag mig sen i trädgården och solade.
Hade INGEN BOK kvar i min bokhög att läsa, allt var utläst.
Då gick jag och hämtade...
 
 
... sambons Zlatanbok.
Sambon tappade hakan och var tvungen att fota och lägga upp på fejan.
 
Men boken var inge kul att läsa, jag tyckte han skummade igenom det mesta.
Ska man skriva en biografi, eller berätta och låta en annan författare skriva, då ska man inte skumma igenom detaljer.
En biografi ska gå på djupet av en person, annars får det vara för min del.
Nåväl, jag läste för att jag inte hade något annat att läsa.
 
Så kom sonen hem och vi skulle på stan och köpa badbyxor, skjorta och skor till:
Greklandsresa, skolavslutning och fötter.
 
Min gud...
Det slutade med ett skratt-psykbryt för mig på ÖB.
 
Vi betade av affär efter affär på Öster där det fanns herrkläder och i vanlig ordning:
Inget dög!
Skjorta till avslutningen gick dock rätt smärtfritt och fort, fast resten, nä, det gick trögt.
Jag bjöd på glass i halvtid på "Mackedonkan" för jag började få lite ont i huvudet.
Sonen var på sitt vanliga "icke-så-shopping-vänliga-tonårs-humör" och när vi efter mångt och mycket enats om ett par badbyxor (jag prismässigt)...
 
 
... hittade jag ett par jättesnygga sommaskor från LOGG på HM.
Dessutom var dom på rea, 75 kr.
Lite förstora, men när sonen knöt tygskorna blev det jättebra.
 
Han skulle inte ha dom.
Jag proppsade på.
 
 
Hans gympaskor luktar nämligen kattpink och han behöver ett par fräscha sommarskor.
När jag då springer på sonens klasskompis mamma som jobbar på HM och får henne att hålla med mig om skoinköpet, SAMT att jag då säger att hans gympaskor luktar gammalt kattkiss...
Ja, då hade jag skitit i det blå skåpet så det räckte och blev över.
Sonen blev vansinnig.
 
Att sonens klasskompis mamma berättade om sin sons kattpinksskor hjälpte föga.
Sonen hade stått ut med pinsamma mig alldeles för länge.
Och det fick jag minsann höra på hemvägen.
Jag försökte så stryka ett streck över mitt mamma-klumpiga-utspel men vädjade för döva och ovilliga öron.
 
När vi sen stod i kassan på ÖB så såg sonen så sur ut att jag började gapskratta.

Ni vet, man kan bara inte hålla sig, det bara kommer, och ju mer jag tittade på sonen som nästan exploderade åt pinsamma mig...
Desto mer skrattade jag!
Ju mer jag försökte låta bli, desto värre blev det.
Jag fick ett skratt-psykbryt och sonen önskade mig förmodligen långt bort i en galax i ett djupt svart hål i yttre, yttre rymden.
Jag kunde knappt betala mellan skrattandet och alla undrade nog vad jag var för en knäppskalle.
Jesus.
 
Död-åt-modern-död-åt-modern...
 
Väl hemma smällde sonen igen sin dörr, stängde in sig på rummet och jag tog fram min NYA BOK...
 
 
... gick ut i trädgården och la den icke-så-tilltalande-Zlatanboken åt sidan.
 
Jag beklagade mig för morsan och sa att detta var sista gången jag gick på shoppingtur med sonen, jag abbdikerar härmed som tonårsmor.

Mamma försökte trösta och började berätta stories om sin ene bror, jag säger inte VILKEN bror
(fniss), som tydligen var en så HIMLA BESVÄRLIG tonåring också.
Den ena eftera andra "trösthistorien" kom, och jag...
Kände mig inte ett dugg tröstad.

Mest bara:
Giv mig styrka.
 
Nåväl, har man fött fram ett änglabarn som sen förvandlas till...
 ... är det väl bara att bita ihop, kunde mormor så kan väl jag 
Han förvandlas väl tillbaka typ efter 20- 25 har jag förstått det som, jag får väl be till gud eller nå´t.
 
I alla fall föll "En man som heter Ove" mig mycket bättre i smaken än Zlatanboken.
Kapitel 1 fick mig att gapskratta rakt igenom (mkt skratt av olika anledningar idag) när survresige Ove 59 år och kör Saab ska köpa sig en "ajjpadd" i elektronikaffären.
Nu ska jag pusta ut efter dagens äventyr och se på tv, vi ses imorgon innan jobbet.

 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0