Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

Vägs ände...

Gode gud...

Ja, jag visste väl att jag skulle hamna i Gnällträsk framåt eftermiddagen.
Och det gjorde jag.
Jag står bara inte UT, varför kan det bara inte lägga av snart?

Idag har det blivit nästan bara hemmafix (ni vet tvätt/diskmaskin/allt det VANLIGA...) efter hundpromenaden, skorp-&-pepparkaks lunch med bästisen Syster J, sen ritade jag och skar ut leggings, iväg till Granngården för handel av grejer till Leo, vidare till Zoo för att klippa klorna på densamme...
Och någonstans runt leggings-utskärningen började jag känna att nu pallar jag inte att ha en normal konversation någe mer.

Jag hörde mig själv försöka svara normalt och vara trevlig på småpratet i bilen när vi fixade Granngården och Zoo (mamma och sambon var med i bilen) men utan att någon har gjort något så ville jag bara skrika:

"Håll ------, jag orkar inte med erat tjatter!!!!!!
LÅT MIG VARA, tyst, tyst, tyst.
Kör mig hem!"

Men det gjorde jag ju naturligtvis inte, jag hade ju ärenden att uträtta.
Och vad hade dom gjort (?), inte ett skit.

Känns som jag kommit till vägs ände och nu orkar jag inte med mer värk.
Jag orkar inte använda mina armar något mer.
Nu går det ut över alla här hemma för jag har kommit till läget att jag inte kan hålla masken längre.

 

Jag vill bara hanverka och kunna vara skärpt i skallen utan att behöva skärpa mig att vara skärpt.
Jag mår skit av all den här värken som bara maler, maler, maler och maler.

Ja, och verkligen VÄLKOMNA till Gnällträsk långt ner i dyn!!!!!

 

 

Ni som kanske lever med värk förstår säkert hur jag känner.
Ni som inte lever med stark värk tror säkert att jag är galen, men det är jag inte.
Jag är RÄTT normal, bara väldigt, väldigt sliten mentalt och kroppsligt just nu.
Jag bara väntar på att detta ska klinga bort någon gång och så jag kan få ha lite kul igen.

Nu ska jag försöka lämna det för idag, och fokusera på något annat.
Snart får man ju ändå gå och lägga sig.
Sambon ska bort en sväng till en kompis nu och det blir nog bäst både för honom och för mig.

 

Något måste jag ändå göra här ikväll, jag ska skära till några mönster i ragglantröjor för sitter jag bara här rakt upp och ner, glor på dumburken och känner värken pulsera från käklinjen på vänster sida och ner/ut i vänster arm...
Det pallar jag bara inte.

Jag kan inte sitta här och känna.

 

Vi ses imorgon igen, kanske är jag på bättre humör då.
I wish.