Stickqvick & Sytok

Klänningsskräddare med fler strängar på sin sy-lyra.

Som den goda kamrat jag är...

Jag är så himla godissugen...

 

 

... då fattar ändå inte sambon vinken när jag gör denna och lägger upp på fejan, och får ändan ur vagnen och går och köper godis.
Hopplöst, vad ska man med en sambo till om han inte går och köper godis när man behöver det!?

 

Så fick jag mig till livs jordens gapskratt nyss...

 

Jag pratar med min killbästis och bjuder hit honom på middag imorgon när sambon jobbar och sonen ändå är hos sin far.
Vi har inte setts sen i somras innan han drog till London nämligen.
I alla fall, middag för honom och mig och "JÄTTEKUL-jag-kommer-Tjing-vi-ses-imorgon!".

 

Så hinner vi bara lägga på och han ringer tillbaka inom några sekunder...

Han svär i luren och berättar att han ska "göra en grej" på måndag och får bara äta SLÄT SOPPA så där två dagar före undersökningen.

"So fucking typical" tycker han, och jag säger:

"But I can fix you SLÄT SOPPA and I can have a something else då´ra..."

 

Men ju längre vi pratar desto värre blir det, hur ska vi göra äta ihop, äta var för sig men ändå ses, för han får ju sån ångest över att INTE få äta god mat och ska ju då jag sitta där och moffla i mig och så får han bara äta "slät soppa"...?
Moffla i mig?

Ja, det blev så komiskt tillslut av alla scener han målade upp i mitt mofflande och hans kommande svält, jag höll på att dö här i soffan.

TILLSLUT kom jag på den brilljanta idén att jag kunde ju göra min urgoda fiskssoppa, så kunde jag äta soppan med allt i och han kunde sila av den och äta den SLÄT.
Och så fick jag inte äta bröd till...
Nä okej, jag får väl skippa det då som den goda kamrat jag är.

Topp, då räddade vi middagen ihop trots allt!

 

I förrgår kom för övrigt mitt intyg från Dr. Martin.
Mitt handikappsintyg som jag aldrig trodde att jag skulle behöva eller ens visste att jag behövde.

Jag har ännu inte öppnat det, jag har liksom ingen lust att se svart på vitt:
Hon har en permanent nackskada, hon kan inte jobba med vad som helst.
Nä, jag har inte mentalt kommit till den punkten ännu, jag VET men... ja, ni fattar.

 

Dagen har varit... hm... obeskrivbar i skrift här på bloggen.

Bara... obeskrivbar.

 

Hundbästisen var förbi med lite syjobb, hon klippte klorna på Milou och berömde Milou för att hon sitter så still när bästisen klipper klorna på´na.

Roligt är det att se på Milou när hundbästisen tar upp henne i knät och tar fram klotången och Milous redan utstående ögon nästan poppar ur skallen på henne.
Hon blir hyperstressad,
Men när bästisen väl börjar klippa så är det lugna puckar, hon sitter som ett ljus.

NU ska vi gå och köpa godis ihop...
Sambon erbjöd sig tillslut men då kände jag att han köper säkert bara fel...
ALDRIG BLIR MAN NÖJD.

 

Vi ses lite senare.