Den lila klänningen & folk som kräks...

Hejhopp!
 
Här har jag inte hunnit blogga idag faktiskt, men nu är jag här i alla fall.
Jag är inte klar med den lila klänningen men jag tog på mig den och fotade den idag i alla fall, DOCK:
Bilderna är skitdåliga, jag fotade mig själv i spegeln och ja...
Kvallen är skit.
 
När den är helt klar skall jag be någon fota mig i den men här kommer en förtitt...
 
 
 
 Och modellen har "växt" lite faktiskt, jag skulle behöva ta in den ca 2-2.5 cm i varje sida, så kanske en 34:a hade varit bättre så jag kanske beställer en 34:a i mönstret från SoS.
 
Det som fortfarande är kvar är ju då uppläggningen nertill när det är klart kommer en finbild!
 
Så skulle jag ut och gå på eftermiddagen med Milou, vi har ju fått snö som sedan raskt blev SLASK (fy fan) och när jag och hunden kom utanför grinden började Milou gå som om hon gick på glödande kol.

Hon lyfte tassarma högt och sedan vägrade hon gå i snösörjan.
Jag drog då i kopplet (detta har ALDRIG hänt förr) för att få henne att gå framåt och hon vägrade, hon satte igång att backa tillbaka mot grinden.
 
Jag lät henne då gå in i trädgården där hon skuttade runt i snön ett tag och så fick hom gå in till morsan istället.
Jag fick helt enkelt gå själv, så himla snopet.
 
Men jag traskade ut och runt muren i alla fall...
 
 
Lite benträning i trappen upp i tornet i Silverhättan, nu fixar jag TVÅ GÅNGER upp och ner utan att benen blir spagetti, wow det går framåt.
 
 
Havet hade smaragdfärg idag, det var supervackert.
 
Så till igår och KRÄKS...
 
Jag står i kön på Atterdags och ringer hem till sambon för att kolla om han är hemma och om jag isåfall skall handla något innan jag lämnar affären.
När sambon svarar så hör jag att han låter sömnig och jag frågar om han sov (klockan var väl ca 16.30) och han informerar mig om att han låg i sängen, hade KRÄKTS på skolan och... hm... blivit så att säga kass i magen.
 
Jag (får panik och tänker inte på vart jag står, nämligen i en kö):

VA, HAR DU KRÄKTS idag?????
(i DEN volymen)
ÅH HERREGUD, NEEEJ, PUSSADE JAG DIG imorse, nej, det här har jag inte tid med nu alltså och bli magsjuk, jag har ju massor på gång!!!
 
Och med dom två meningarna sagda ser jag att framför mig, snett bakom mig och i andra kön brevid så försöker alla komma så långt bort från mig som möjligt.
Det var som om jag var pestssmittad och det var ett under att folk inte flydde för sina liv.
 
Som läget är idag så var det då inte kräksjukan han fått utan det måste varit någon mat.
Jag har pustat ut och sedan kom jag att tänka på en krönika som Alex Schulman skrev i helgen som jag läste högt för sambon från och som stämmer såååå bra.
 
Jag kan bara återkoppla den till min egen kö-upplevelse och skratta lite försmädligt åt mig själv och bara påminna mig nästa gång att inte skrika högt i förfäran att någon i andra änden har kräkts och att jag har pussat smittbäraren.
Det var riktigt, riktigt dumt och klantigt.
 
Här bjuder jag så på Alex krönika....
 
 

Ringer de från dagis är det något skit på gång...

 
 

När det ringer på min telefon och det står ”DAGIS” på skärmen så blir jag illa till mods. Klump i magen på en gång. De ringer ju knappast för att kolla läget. De ringer inte för att säga: ”Hej, din dotter klarade just hela Bamsepusslet!” Nej, om de ringer från dagis, då är det något skit på gång. Jag ser genast framför mig saker som kan ha hänt. Hej, din dotter snubblade och slog ut en tand. Hej, din dotter har klämt handen i en dörr och vi hittar inte alla fingrarna. Hej, din dotter blöder ymnigt ur öronen och vi vet inte varför. Hej, din dotter … Hon sprang ut i gatan … Jag tittade bort, bara under nån sekund … Och nu … Hon finns inte med oss längre, förlåt, ni måste förlåta mig, JAG KAN INTE LEVA ANNARS!

Därav klumpen i magen, som blir tyngre när jag hör hur allvarlig fröken låteri luren. Hon pratar tyst, förtroligt. ”Hej, det hände något tråkigt på lunchen i dag. Ett av barnen kräktes.”

 

Hon beskriver det ingående. Som en blixt från klar himmel, säger hon. Plötsligt exploderade det. Vilda, kaskadspyor som landade både här och där. Tyvärr hade några av de andra barnen blivit ”träffade”. Och tyvärr råkade min dotter sitta all­deles bredvid. Fröken tror att det nog är lika bra om jag kommer och hämtar henne.

Att komma till ett nyspytt dagis, det är starkt. Kallt och vädrat, alla fönster öppna, en blandad lukt av Ajax och magsyra i lokalen. Fröknar som stryker runt längs väggarna och tittar på varandra. Man ser skräcken i blickarna: Är jag smittad? Är jag nästa person att spy? Jag går hem med min dotter. Jag vet att det inte är fysiskt möjligt, men jag känner mig redan smittad. Ligger inte lunchmaten kvar i svalget? Känner jag mig inte väldigt svag? Jag lokaliserar papperskorgar på gatan för att kräkas i.

Sedan dess lever jag i skräck.

Skräck för denna kräkis som nu härjar vilt i huvudstaden, som fäller det ena offret efter det andra. Jag var på en fest i går. Och jag slogs av det här med att ”ta i hand”. Vad är det för dumheter, egentligen? Sociala koder tvingade mig att skaka många händer i går. Svettiga händer, smutsiga händer, pungkliar-händer, hålla-snoppen-händer, klia-rumpan-händer. Och framför allt: kräkishänder.

 

Händerna är det äckligaste vi har. Och när vi träffas ska vi gnida de här smitto­bärande handflatorna mot varandra. Det är ju galenskap. Vi måste ju sluta med det. Från och med nu och fram till första maj så tar jag inte längre i hand.

Fortsätt ni om ni vill, ni kanske njuter av sjukdom. Men jag är inte med längre.

 

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0