När det ringer på min telefon och det står ”DAGIS” på skärmen så blir jag illa till mods. Klump i magen på en gång. De ringer ju knappast för att kolla läget. De ringer inte för att säga: ”Hej, din dotter klarade just hela Bamsepusslet!” Nej, om de ringer från dagis, då är det något skit på gång. Jag ser genast framför mig saker som kan ha hänt. Hej, din dotter snubblade och slog ut en tand. Hej, din dotter har klämt handen i en dörr och vi hittar inte alla fingrarna. Hej, din dotter blöder ymnigt ur öronen och vi vet inte varför. Hej, din dotter … Hon sprang ut i gatan … Jag tittade bort, bara under nån sekund … Och nu … Hon finns inte med oss längre, förlåt, ni måste förlåta mig, JAG KAN INTE LEVA ANNARS!

Därav klumpen i magen, som blir tyngre när jag hör hur allvarlig fröken låteri luren. Hon pratar tyst, förtroligt. ”Hej, det hände något tråkigt på lunchen i dag. Ett av barnen kräktes.”

Hon beskriver det ingående. Som en blixt från klar himmel, säger hon. Plötsligt exploderade det. Vilda, kaskadspyor som landade både här och där. Tyvärr hade några av de andra barnen blivit ”träffade”. Och tyvärr råkade min dotter sitta all­deles bredvid. Fröken tror att det nog är lika bra om jag kommer och hämtar henne.

Att komma till ett nyspytt dagis, det är starkt. Kallt och vädrat, alla fönster öppna, en blandad lukt av Ajax och magsyra i lokalen. Fröknar som stryker runt längs väggarna och tittar på varandra. Man ser skräcken i blickarna: Är jag smittad? Är jag nästa person att spy? Jag går hem med min dotter. Jag vet att det inte är fysiskt möjligt, men jag känner mig redan smittad. Ligger inte lunchmaten kvar i svalget? Känner jag mig inte väldigt svag? Jag lokaliserar papperskorgar på gatan för att kräkas i.

Sedan dess lever jag i skräck.

Skräck för denna kräkis som nu härjar vilt i huvudstaden, som fäller det ena offret efter det andra. Jag var på en fest i går. Och jag slogs av det här med att ”ta i hand”. Vad är det för dumheter, egentligen? Sociala koder tvingade mig att skaka många händer i går. Svettiga händer, smutsiga händer, pungkliar-händer, hålla-snoppen-händer, klia-rumpan-händer. Och framför allt: kräkishänder.

Händerna är det äckligaste vi har. Och när vi träffas ska vi gnida de här smitto­bärande handflatorna mot varandra. Det är ju galenskap. Vi måste ju sluta med det. Från och med nu och fram till första maj så tar jag inte längre i hand.

Fortsätt ni om ni vill, ni kanske njuter av sjukdom. Men jag är inte med längre.