I februari 2009 kom en familj från den ryska delrepubliken Ingusjien, granne med Tjetjenien, till Vikmanshyttan i Dalarna. Familjen hade tre pojkar, då 1, 8 och 10 år gamla. I Sverige föddes ytterligare en son.

Pappan uppgav att han var hotad och förföljd i hemlandet, men blev inte trodd. Mamman och barnen hade inga egna asylskäl. Men det här reportaget handlar inte om asylfrågan, utan om den mörka hemlighet som familjen bar på: det våld som pappan utsatte resten av familjen för.

Mamman och barnen berättade först ingenting om det, men omgivningen märkte att barnen inte mådde bra.

Ingmarie Krigholm bodde granne med familjen. En dag kom ett av barnen och sa att Ingmarie måste komma.

- Då var det alltså fullt kaos i lägenheten. Pappan var inte hemma då, men det var grejor över hela golven. Allt som fanns hade han kastat över golven så han hade haft sönder. Det bara låg över hela köksgolvet, vardagsrumsgolvet och han hade klippt sönder hennes kläder och slängt runt. Man bara baxnade när man såg det, berättar Ingmarie Krigholm.

I slutet av 2011 agerade socialtjänsten och barnen placerades i familjehem. Våren 2012, efter mer än tre år i Sverige, sprack bubblan när den äldste pojken började berätta om den tortyrliknande misshandeln. Bland annat hade den äldste sonen stängts ute på balkongen vintertid klädd i bara kalsonger, och pappan hade slängt kallt vatten på honom. Pappan hade också tvingat sina barn att stå på knä i skamvrå med småsten under knäna och armarna högt.

När mamman fick veta att äldste sonen börjat berätta vågade hon också berätta om misshandeln. Socialtjänsten och Röda korset polisanmälde pappan, som dömdes i Falu tingsrätt till två års fängelse för grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning och misshandel.

Men Migrationsverkets beslut om att familjen ska utvisas stod fast, och när mamman fick det sista avslaget bröt hon ihop och blev inlagd på Säters psykiatriska klinik.

- Hon blev under de första veckorna sämre. Hon slutade äta och dricka och fick dropp. Och hon slutade också att kommunicera. Hon svarade inte på frågor och hon tedde sig apatiskt. Kliniskt så tedde hon sig som djupt deprimerad, säger Lena Mallon, överläkare på Säter.

Depressionen var så allvarlig att mamman behandlades med elchocker, men hann aldrig bli färdigbehandlad innan polisen kom en tidig morgon och hämtade henne och barnen för transport till Arlanda och sedan vidare till Moskva. Barnen visste ingenting om att de skulle utvisas, utan fick veta det först på flygplatsen där de mötte sin mamma.

Uppdrag granskning har haft kontakt med mamman på nätet. Efter en månad kom hon och barnen till släktingar i Ingusjien, men de vågar sällan gå ut.

- Det är mycket jobbigt. Jag vill inte träffa... Jag vill inte... Ja, jag vet inte vad jag vill, säger mamman.

Vad vill du inte träffa säger du?

- Granne, kompisar. Jag vill inte träffa.

Vet de om att du är hemma?

- Ja, och de frågar mig varför? Var någonstans är din man? Jag vill inte svara.

Varför vill du inte svara? Vad skulle hända om du svarade?

- Här människor inte snäll, säger mamman.

När mamman och pojkarna berättade om pappans våld bröt de mot ett tabu i Ingusjien, där hedersvåld är en verklighet. Den som anses dra skam över en släkt kan riskera sitt liv.

Marina Pisklakova startade Rysslands första kvinnojour för tjugo år sedan, och leder idag en arbetsgrupp tillsatt av den ryska regeringen som ska ta fram ett lagförslag för att skydda ryska kvinnor.

Hon menar att mammans och barnens liv är i fara eftersom de brutit mot hedersnormen.

- De måste flyttas därifrån, det är min åsikt. Annars kan det bli mycket farligt för dem när maken kommer tillbaka. Det kanske sker ett mirakel, jag känner inte till den här familjen men det troligaste är att det inte blir några mirakler, säger hon.

Av rädsla för att vara kvar i Ingusjien har familjen nu återvänt till Sverige för att söka asyl på nytt.